En fantastisk vissångerska!

Det var så att håren reste sig när Annika Östman-Eriksson intog Edith Piafs så starka och inlevelserika scen på Kulturmagasinet idag. Vad mer kan man önska som avslutning på veckan, än att få lyssna till Piafs sorliga men kärleksfulla visor?

Trots att jag har sett filmen och läst Piafs självbiografi, som hennes halvsyster har memorerat, så fick söndagens föreställning mig att känna som att jag hade den lilla sparven Piaf levande framför mig. Det får jag tacka den fantastiska Annika Östman-Eriksson för, som lyfte fram Piafs visor på ett bedårande sätt. Det franska språket och hennes inlevelse i berättelsen om Piafs tragiska och självdestruktiva liv ingav tillsammans med hennes visor ett i särklass proffessionellt nummer av den lilla sparven.

Att ständigt förlora det man har så kär eller det man känner trygghet för, är näst intill ofattbart att förstå. Sådana gånger inser jag att jag och många med mig har det väldigt bra. Därför säger jag som Edith Piaf, "kärlek kan vara evig, om man bara vill". Man vet vad man har, men inte vad man får.

Att livet från vaggan till graven ter sig så intensivt och självdestruktivt, men ändå med på ett charmigt sätt, får publiken att verkligen tycka om och känna en stark empati och kärlek till den lilla sparven från Parìs. Så mycket att tårarna rinner ner för kinderna men med ett leende på läpparna.

Det enda jag saknade i den fantastiska berättelse om Edith Piaf, var hennes tid som artonåring, då hon begravde sin tvååriga dotter, som dog av sviterna av en hjärnhinneinflammation. Ändå gick Edith Piaf vidare i livet som sångerska som om ingenting hade hänt. Detta utifrån Piafs halvsyster i boken om hennes liv.

Men på den korta tid som Annika Östman-Eriksson hade att lyfta Piaf så bra som hon gjorde, var helt outstanding och ingenting annat!

Vi måste göra mer!

Inslaget i kvällens aktuellt om att modern till den 16-åriga flickas kamp mot sin brors kontrollbehov i Fosie utanför Malmö, förgäves har kontaktat socialtjänsten i kommunen. Istället ledde det till flickans död.

Det är under all kritik! I ett så välutvecklat land som Sverige, med så mycket välutbildat folk och ett informationsflöde på hög nivå, är det besynnerligt och inte alls okränkbart att förbise det larm som modern till den döda flickan faktiskt har gjort.

Är det verkligen rimligt att okunskapen är så pass omfattande hos många socialsekreterare om just hedersbrott, att man som hanläggare inom detta område drar sig för att söka hjälp på högre instans? Här behövs verkligen resurser i många led. Det är inte rimligt att handläggare inom socialtjänsten ska behöva åta sig ärenden som de inte kan utreda för behandling på ett värdigt sätt.

Det som behövs göras för en bättre och tryggare socialtjänst för flertalet av unga utsatta flickor, är bland annat att det inom socionomutbildningen får ta del och lära av vad hederrelaterade brott är, vilka konsekvenser det får och vad man kan göra åt det.

Men det allra viktigaste är att lyssna till hur de utsatta flickorna har det när de ropar på hjälp!

Det finns så mycket att göra och så mycket som vi behöver lära oss om varandras traditioner och kulturer. Dock ska inte hederrelaterat brott accepteras i Sverige bara för att personerna i fråga kommer från annan kultur. Hedersbrott är ingen kultur anser jag...

Realistiskt eller rasistiskt?

Ja vad ska man säga om tragedin i Hermodsdal häromveckan? Oavsett om dödsorsaken av den 16-åriga flickan var hedersrelaterat eller ej, så är det en oerhörd tragedi att det återigen är en ung människa som mister livet så ofattbart som denna händelse har visat.

Anklagelserna haglar nog tätt nu igen mot invandrarnas existens i Sverige, om det verkligen visar sig att det är ett hedersrelaterat mord eller dråp. Om detta kan man säga mycket. Något så fruktansvärt! Ja, jag är benägen att hålla med...

Men vi ska komma ihåg att misshandel och våld som även leder till döden inom familjen, inte enbart vilar på invandrarfamiljernas handlingar. Mörkertalet bland infödda svenssons är större än man tror och personligen anser jag att oavsett orsak till våldshandling inom familjen, så grundar sig sådant här på ett maktbehov hos förövaren.

Jag försvarar definititivt inte hedersrelaterat brott, utan jag anser att lever och verkar man i ett land, så bör lagen styra såväl för de utlandsfödda som för infödda svenskar. Så gäller även för svenskar som lever i ett främmande land.

Det jag i första hand vill få fram, är att vi andra som hör och ser vad som händer med de här unga flickorna, måste visa att vi verkligen stödjer dem. Myndigheter som socialtjänst och i skolans värld, bör få ännu mer insyn i vad begrepp som hedersrelaterat våld innebär och vilka konsekvenser sådana handlingar får.

Något annat som är värt att lyfta fram, är som jag ovan nämnt, att det faktiskt inte bara är bland utlandsfödda som våld i hemmet sker. Detta lyfts dock inte fram i medierna på samma sätt som när det gäller invandrare. Inte undra på att främlingsfientligheten ökar, då våra makthavares kunskaper om andra människor är alltför knapphändiga. Inte undra på att ett flertal av svenskarna med avsky uttrycker "skicka hem dem där de kommer ifrån"när de hör eller läser i tidningen att ytterligare en flicka har ramlat ner från familjens balkong.

Vi har mycket att lära och lyssna på de här utsatta flickornas upplevelser. Vi måste ta dem till oss, inte stöta bort dem!

Det bjöds verkligen på Cabaret!

Besökte premiärföreställningen Cabaret igår kväll. Vilket fantastisk skådespeleri i denna så djupa och gripande berättelse under 30-talets Berlin! Jag tänkte för mig själv när föreställningen hade börjat, att "åh här är det bara att lyssna till härlig musik och sång". Men så var inte fallet. Den politiska förankringen i föreställningen kom över mig när den judiske frukthandlaren Schultz försöker att gifta sig med Fräulein Schneider, och hon till sin förskräckelse inser att hon kommer att tappa tillståndet att hyra ut rum om hon gifter si gmed en jude. Något som både faschinerade mig, men samtidigt skrämde mig under föreställningens gång, var att se hur människorna följsamt verkade leva under nazisternas maktövertagande. Men kanske var den tragiska berättelsen om människornas intolleranta nivå mot varandra, som gjorde föreställningen så fantasktisk bra tillsammans med den enorma musiken och skådespeleri bland artisterna. En enorm föreställning såhär på självaste premiärdagen!

Ingen är den andre lik

Har just varit på kurs i liberal ideologi. Det ideologiska resonemanget tycks jag aldrig tröttna på, trots tidigare kurser i ämnet - speciellt det liberala.

Det som faschinerar mig på den politisk-ideologiska arenan, är att renodlade ideologier i mångt och mycket inte går att till hundra procent tillämpa i verkligheten. Då stannar världen. Men det gör däremot den liberala ideologin. Alla människor kan inte äga lika mycket eller lika lite på samma villkor. Alla människor kan inte studera lika länge med samma ämnen för att vara behörig till akademiska studier.

Vi är inget kollektiv, vi är indivier!

Jag tror att vi alla mer eller mindre har en inbygd vision om något som var och en av oss vill göra med vårt liv för att utvecklas och bli ännu duktigare på just detta. Låt oss då göra det! Samtidigt bidrar vi ju till att samhället i sin helhet utvecklas, bland annat genom ökat företagande, flexiblare skolmiljö och en öppnare och ett mer positiv attityd gentemot människor från andra länder. Detta genom våra kunskaper och drifter som vi människor faktiskt bär på.

Bevisligen har den liberala ideologin segrat - även i verkligheten..!

Leva som man lär

"Jag är kommunist!", har jag hört en och annan i min omgivning säga. Jag tror inte att alla med detta uttryck verkligen förstår historien bakom det hela.

Glädjande nog ska kommunismens historiska bakgrund läggas in i kursplanen i historia för de svenska skoleleverna. Precis som man har läst om nazismens koncentrationsläger med Adolf Hitler i spetsen, ter det sig naturligt och mest korrekt att nazismens broder, kommunismen, också får ta plats i historieböckerna.

Först då finns det en rimlig chans att männsikor får en ökad insyn och förståelse till hur dagens samhällen i världen fungerar och inte fungerar.

Det är en aning skrämmande att övervägande skolungdomar inte känner till en av nutidens största koncentrationsläger, Gulag, i forma Sovjetunionen. Jag har själv läst om Gulag på senare tid och det finns inte ord för hur människorna behandlades där, precis som i Auschwitz.

Bilden av kommunismen och dess grundvärderingar har med andra ord en ganska skev bild av hur verkligheten har varit och hur den är idag. Tanken på det klasslösa samhället, som egentligen ligger till grund hos den marxistiska ideologin, har ju gått över till en klar elitteori om skillnaden mellan arbetarklassen och partiet. Där partiet ensamt företrädde allas intressen och därmed styrde hela samhället.

I praktiken har detta föranlett sådana skillnader mellan medborgare och stat, att det har gått över i kommunistisk diktatur. Som i verklighetens namn innebär att en person eller en grupp människor styr en stat, där befolkningen inte har något direkt inflytande i vad som händer. Bland annat genom förbud mot oberoende organisationer, avspärrning mot omvärlden och en intensiv politisk indoktrinering.


Det här är några av de många fakta kring den kommunistiska historien som borde höra till allmänbildningen i såväl grundskolan som gymnasiet. Som också visar att man berövar varje enskild människas värde av frihet och möjlighet till utveckling av sig själv och hela samhället.

Människors okränkbara värde kan endast tas tillvara genom att även lära oss av vad kommunismen har bidragit eller orsakat i praktiken - precis som nazismen.

Kan man köpa sig fri?

Nyligen fick en elev närmare 90 000 kronor i skadestånd av Malmö kommun, då han utsatts för mobbning i sin skola under flera år. Så mycket pengar har inte betalats ut till något mobbningsoffer tidigare. Det han har utsatts för kan inte köpas för pengar, men det visar dock på att en del kommuner i allafall har börjat ta mobbning på allvar.

Det sociala trycket, det vill säga samspelet mellan människor är ju något som sätter stor grund i barn- och ungdomsåren, främst barn och ungdomar emellan, men även med människor som finns i deras omgivning och som kan vara med att påverka olika situationer för respektive barn och ungdom. Detta har även präglat den utsatta killen vi talar om, om än i negativ riktning. Det är så jag tolkar hans livssituation i skolan, men kanske även i andra sammanhang.

Även yttre faktorer som medier, ex radio, teve och tidningar är med och ytterligare påverkar människans livssituation positivt och negativt. Positivt i den bemärkelsen att vi får upp ögonen för vad många människor verkligen är utsatta för, men som ingen i dennes omgivning under alla år har gjort något åt, eller ens försökt... Men det allra viktigaste är den socialisationsprocess som skapas mellan föräldrar och barn redan när de kommer ut ur mammas mage. Här har så gott som alla människor samma utgångsvärde, det vill säga att vi föds helt neutrala och oförstörda. Därefter formas våra liv i takt med de människor vi möter och skapar relationer med. Så har också skett för den skadeståndsdrabbade kille i Malmö.

Frågan är vem som bär det yttersta ansvaret när en person utsätts så kraftfullt och fruktansvärt som denna tonårspojke har gjort. Borde hans plågonander få sitt straff, eller kanske deras föräldrar om de är omyndigförklarade? Eller har vi verkligen blivit så institutionaliserade i Sverige, att vi anser att allt ansvar vilar på den kommun som våra skattepengar går till?

Om det är så, kan en kommun då köpa sig fri från allt som sker på skolgården osv? Svaret är nej. Istället krävs det ännu mer förebyggande åtgärder, men ibland även direkt handling för att det ska vara så kännbart för förövarna som möjligt. Samtidigt som offret har möjlighet att få känna upprättelse för vad han eller hon har råkat ut för.

Min personliga åsikt är att det yttersta ansvaret ligger på föräldrarna till förövaren eller om det inte finns närvarande föräldrar, andra vuxna förebilder i barnets närhet. I hemmet präglas du av hur du kommer att bemöta andra människor i ditt sociala liv och även i arbetslivet. Det vi tidigare har kallat det sociala trycket. Däremot om det inte finns något hem att tala om för ett barn, så ska myndigheter och andra institutioner träda in i föräldrarskapets ställe.

Oavsett vems ansvar en offer-förövarsituation än är, så är det en grundförutsättning att allas olikheter värderas lika, utifrån varje enskild individs livssituation. Om så inte är fallet, kommer vi aldrig att nå en ökad frihet, där var och en har möjlighet att utveckla sig själv så till den grad att hela samhällssystemet utvecklas till ett bättre och välmående skyddsnät för så många som möjligt. Detta samtidigt som vi kan respektera varandra på ett värdigare sätt än vad vi faktiskt gör. Vi kan aldrig bli för toleranta mot varandra, istället ska vi se varandra som en tillgång och inte som ett hot!

Ett bra tips är att utgå från dig själv och fundera hur du själv vill bli behandlad. "Så som jag själv vill bli bemött, ska jag bemöta mina medmänniskor" - och det är definitivt inte genom att systematiskt kränka genom slag, sparkar och ord eller ignoration. Varken för min eller någon annan vinnings skull... Tänk på det!