Vem får vara med?

Slagordet att "Alla ska med" rimmar inte sällan helt felaktigt med förslaget att hälften av kuratortjänsterna vid grundskolorna i Sundsvall ska försvinna inför höstterminen.

Något motsägelsefullt kan det dock sägas vara, när larmrapporter från BRIS visar att allt fler unga flickor mår sämre och sämre och att flertalet av dem skär sig - samtidigt som många skolor i Sverige har skurit ner på elevhälsovården på ungdomarnas bekostnad.

Ur ett ideologiskt perspektiv ser jag det som ett avstånd från demokratin, den demokratiska grundvärdering att alla är lika mycket värda och har samma fullständiga rättigheter som skyldigheter, oavsett bakgrund. Vilket betyder att bevara rättigheten för varje barn och ungdom att ges stöd när de är i behov av det genom att ha en kurator i varje skola.

Den föråldrade skollag som ligger till grund för barns rättigheter på sin arbetsplats är sedan 1800-talet och kan knappast med fördel sägas vara representabel för skoleleverna idag. Om det träder i kraft en ny skollag 2010, skulle Sundsvalls skolor, med kommunens nu ogenomtänkta förslag, vara tvungna att bygga upp den då sönderfallna verksamhet. Då är det med största sannolikhet en minimal chans att uppnå sitt eget mål att ha landets bästa elevvård.

För att återupprätta demokratin i skolan, bland elever, lärare och övrig skolpersonal, behövs skollagen ses över. Men inte minst är det attityder och människors satta värde på barn och ungdomars vardagssituation som präglar diskussionerna om hur vi ska arbeta med skolelevernas hälsa och för en tryggare skolmiljö.

Min dotter är nu snart två år, och om några år ska även hon sätta sig i skolbänken. Frågan är vilken trygghet, eller kanske otrygghet, min dotter kommer att möta på sin arbetsplats. Det beror ju förstås på oss vuxna och vår grad av värdering till alla barn och ungdomars välmående i och kring skolan.

Äntligen..!

Första dagen på det nya jobbet. Efter nästa två års barnledighet inklusive jobbsökande de senaste tre månaderna, så har jag äntligen fått ett jobb som jag tror jag kommer att trivas med. Verkar även vara jättetrevliga medarbetare, med lite varierande arbetsuppgifter som väntar. Jättekul!

Det är alltid en hel del förväntningar och funderingar kring det nya arbetslivet som percis har startat, oavsett fast jag alltid försöker tänka att det blir som det blir och det kan aldrig bli mer eller mindre än vad jag själv gör det till. Eller hur? För så är det väl?

I morgon är det dag nummer två och då ska vi hålla till i våra ordinarie lokaler, som dessutom är nya för oss och företaget. Ytterligare något att se fram emot med en intressant utbildning som ska hållas för oss som är nya i branschen.

Den som väntar på något gott..!

Väljer jag rätt?

Att det är brist på studievägledare i de svenska skolorna är det ingen tvekan om. Vi kan läsa i söndagens Sundsvalls Tidning att Jan Björklund (fp) tänker satsa mer resurser på studievägledare i skolorna. Ett mycket konkret och bra förslag, som egentligen aldrig skulle ha reducerats från Sveriges skolor, enligt min mening.


Jag minns när jag själv gick på högstadiet i åttonde klass, då det var dags att göra ett provval inför det framtida gymnasielinjen som det hette då. Mina ambitioner var ganska höga vill jag minnas. Jag skulle göra allt för att komma ifrån det jobbiga högstadiet, och därmed se fram emot en linje som jag verkligen var intresserad av att läsa. Mina ambitioner om att läsa många språk och historia, visade sig vara fel vid denna tidpunkt i livet.

Vi hade en studievägledare på vår högstadieskola och jag minns att jag tycket mycket om att sitta och prata med honom om hur framtiden i gymnasiet kunde se ut för mig. För mig var han guld värd, då han ledde mig in på rätt spår under den perioden, genom att få mig att ändra inriktning till gymnasiet från en treårig teoretisk humanistisk linje, till en yrkesinriktad linje med distributions- och kontorskunskap, där det ingick praktik två dagar i veckan andra läsåret. Sedan fick jag läsa in tredje året på gymnasiet på komvux, med anledning av att jag i ett senare skede hade funderingar och ambitioner att läsa vidare på högskola eller universitet.

Det kan inte vara möjligt att klassföreståndare och lärare ska bära det avgörande ansvar som en studievägledare har, som det faktiskt är för varje enskild elevs framtid. Det handlar både om knapphändig tid och brist på resurser och kunskap i just detta område. Det skulle inte heller vara angenämnt att studievägledare tog på sig rollen om lärare och klassföretståndare, med allt vad det innebär utöver den reella undervisningen.


Med detta vill jag återkoppla idén som folkpartiets Jan Björklund har, om att studievägledarna bär på en nyckelroll i den svenska skolan, på såväl kommunala som friskolor, som inte är att förkasta. Bland annat gemom att vägleda varje elev in på rätt spår, speciellt när det i dagsläget är ett ganska stort gap mellan vilka önskemål elever har och vilka arbetens som finns.

Vi gör oss själva en björntjänst om vi inte tar studievägledarnas roll i skolan på allvar, och inte minst mot våra barn och ungdomar som har hela sin framtid för sig. Om vi reducerar studievägledare i skolorna, eller helt och hållet tar bort dem, så ställs ju varje enskild elevs framtid i gymnasiet och ut i arbetslivet på sin spets, då de inte får den proffessionella hjälp som en studievägledare verkligen kan ge när de verkligen behöver. Istället riskerar vi att alltfler elever väljer fel utbildning och inriktning i sina yrkesliv, som de senare får ändra inriktning på genom komvux och liknande.

Jag hoppas och tror att Björklund (fp) verkligen ser varje enskild elevs behov och preferenser som högsta prioritet genom detta nedskrivna förslag. Bland annat genom konkreta förslag på hur det ska satsas på fler studievägledare.

Inte en dag för tidigt

Möte nummer två om att få ett ungdomens hus i centrala Sundsvall, med politiker och tjänstemän, men inte minst ett tiotal fantastiska ungdomar som verkligen vill se en förändring i sina liv, ägde rum för ett par veckor sedan. Med fanns även en del av den styrande majoriteten i Sundsvall. I allafall så bestämdes det att man ska kolla upp med Pipelines ledning om deras lokaler som till stor del står tomma dagtid kan vara tillgänligt för ungdomarna. Vid sidan om detta arbetas det på kommunnivå med en förstudie om ett eventuellt ungdomens hus i Sundsvall.

Det man kan fundera över, är om skolans system är tillräckligt öppet och individanpassat efter eleverna och deras situationer. Något som man borde beakta långt ner i åldrarna, innan barn och ungdomar har skapat sig en identitet med något som inte är av det bättre slaget...

Vi hoppas på att se en förändring så fort som möjligt för de här ungdomarna - och för kommande generationer på sikt. Det är inte en dag för tidigt att det händer något för de unga.

Våldets olika ansikten

Kunskap är sunt, men vem bestämmer? En studie visar att mellan åren 1400 och fram till 2000, har forskning kring våldets olika ansikten dominerats av män. Endast på slutet av 1990-talet har enstaka kvinnliga proffessorer lyfts fram.

För mig speglar bland annat detta verkligheten av våldets dilemman och visar på vilka attityder som faktiskt styr maktförhållandena mellan de olika könen.

Under seminariet om våldets olika ansikten på internationella kvinnodagen i Stadshuset den 8 mars i Sundsvall, fick vi ta del av synen kring våldets olika karaktärer där någon förvandlas till något, ofta mellan man och kvinna - men även i samkönade relationer.


Men vad är det då som driver en människa att utöva negativ makt mot någon annan? Enligt seminarieledaren är negativ maktutövande och förhållningssättet till våld könsrelaterat. Exempelvis att pojkar som blir mobbade i skolan inte ska lära sig att ta stryk, utan istället svara med samma mynt tillbaks. Flickor däremot ska vara mer ursäktande och vika undan när våldet är framme istället för att ta för sig.

Min reflektion kring detta är att visst ligger det något i det resonemang som seminarieledaren Carin Holmberg lyfte fram. Dock vill jag lägga till att det finns andra aspekter med i det hela. Med anledning av vår strävan efter ett mer jämlikt samhälle mellan könen, så tycker jag mig ha erfarit att våld och hot även existerar mellan samma kön och samma åldrar. Med detta menar jag inte endast i de relationer där det rör sig om homosexualitet, utan även mellan klasskamrater och människor man känner i allmänhet som man ogillar av olika anledningar.

Nu säger jag inte att det är dåligt att vi strävar efter ett jämlikare samhälle. Som liberal anser jag att det är något av de viktigaste områden att ta upp för diskussion och för en bättre värld. Vi har mycket att jobba på i detta ämne. Vad jag menar är att strävan efter jämlikhet bör inte ske på bekostnad av någon annan.

Författaren Carol Adams säger att vi och dem-tänkandet öppnar för förtryck. Jag är helt och hållen benägen att instämma. Ett konkret exempel är när man möter en människa med en helt annan bakgrund än en själv. Det kan vara någon som har föräldrar i äldre ålder än de andra barnens föräldrar. Men i det stora hela tycker jag mig se och höra att det rör sig om när man möter människor från andra länder - och dessutom när man är i grupp.

Här vill jag komma till att likheter ter sig olika i olika skeden i livet. Unga människor, skolelever och ungdomar har en högre tendens att känna sig tvungna att vara lika varandra främst inom gruppen för att kunna utvecklas än andra grupper i samhället. Det kallas jämlikhet. Jag kallar det ojämlikhet.

Människors våld kan aldrig förklaras med olika argument anser jag. Däremot kan det finnas förklaringar till varför någon gör si eller så men det är aldrig någon ursäkt. För att kunna utsätta någon för våld och hot, måste personen i fråga ha förmågan att omdefiniera någon till något som inte har något existensberättigade, som i sin tur leder till ett objekt och senare till en främlig.

Så frågan är hur samhällets struktur skapar våra maktförhållanden. En struktur blir till vad en enskild individ gör och säger, genom att göra någon till något.

Vem lyssnar till de unga?

Ett Ungdomens Hus är i starkt behov i centrala Sundsvall - i allafall en träffpunkt att vara på!

Vid ett möte med några få politiker och tjänstemän men flertalet ungdomar på Bildens Hus i Sundsvall häromkvällen, uppmärksammades detta med att dessa ungdomar verkligen nådde fram med sitt budskap om att något måste göras för dem.

I dagsläget är det mellan 100 till 120 ungdomar som varje dag vistas vid Navet i centrala Sundsvall. Ungdomarna själva har länge insett att detta inte är hållbart i längden - att varje dag ta del av både alkoholisters och knarkares vardag...

Poängen med mötet var att ungdomarna lyfte fram att det inte är flera saker som biljardbord, pingisbord, tv-apparater eller datorer som behövs. Istället är det en lokal eller någon annan form av träffpunkt att kunna umgås i som är det primära. Även att det finns någon vuxen tillgänglig som exempelvis kan bistå med att stå i en kiosk för försäljning av godis etc, skulle vara önskvärt.

En av ungdomarna tog upp att hon och hennes kamrater inte ville vara på fritidsgården där de bor, med anledning av att det är så mycket invandrare där. Detta visar på att vuxenvärldens attityder mot det som är annorlunda, i första hand måste förändras för att barn och ungdomar också ska förstå att det inte är så konstigt med människor från andra länder - som dessutom vill vara som svenskarna. Men detta tar lång tid, kanske generationer, innan vi kan se en generell förändring mot det bättre i frågan.

Min slutsats av mötet, var att det i mångt och mycket handlar om vuxnas attityder till vad de unga individerna har för åsikter och preferenser. Det är viktigt att vi i första hand lyssnar till vad de unga har att säga, istället för att gräva ner oss i den byråkratiska pappersvärlden som vi faktiskt gör i Sverige idag.

Jag tycker att det är jätteintressant och givande att lyssna till vad ungdomarna i vår kommun har att säga, vad de vill och hur de ser på framtiden. De har så mycket att ge och därför är det viktigt att vi politiker lyssnar och tar till oss deras önsemål.

Med hopp om en ökad integration, ser jag fram emot nästkommande möte med dessa ungdomar och hoppas att då få se någon av de styrande politikerna på plats!

Vad händer med barnen?

Barn som bevittnar våld i nära relationer har sedan 2006 blivit berättigade till ersättning av Brottsoffermyndigheten, om det leder till en fällande dom vill säga.

I Sundsvallsområdet är det endast ett barn med dessa erfarenheter som under förra året fick ersättning. Men minst sex ansökningar kom under denna period in till myndigheten.

På dagens fullmäktige kunde inte socialnämnden svara på varför så få barn i Sundsvall får ersättning i förhållande till de som ansöker om det.

Eftersom det är lagar som styr ersättningsnivån för barnen, är det också oerhört viktigt att polis och åklagare skriver ner i sina underlag när det finns barn med vid misshandelstillfällena. Detta skulle underlätta arbetet även för socialtjänsten.

Jag hoppas och tror att de styrande politikerna verkligen ser det som en utmaning, att med andra aktörer i kommunen verka för att så många utsatta barn som möjlligt ska kompenseras för det fruktansvärda våld som de faktiskt råkar ut för.

Barn ska ses som en investering - de är ju vår framtid!