måndag 30 mars 2009

Stärk demokratin för unga!

Deltog på ett mycket intressant och välinformerad eftermiddag på Kyrkans Hus med Fryshusets grundare Anders Carlberg för några veckor sedan. De glömda barnen kan vi politiker och andra viktiga aktörer, för stärkt demokrati för unga, inte komma åt om vi inte i ett tidigt stadium sätter de ungas preferenser i centrum och bidrar med våra intressen till alla unga. Samtidigt måste vi vid beslutsfattande tänka på att oavsett var du kommer ifrån och vem du än är, så har vi alla samma bakgrund sedan begynnelsen. Carlberg drog upp några konkreta exempel på kända väletablerade vuxna idag som har växt upp med missbrukande föräldrar, och hur de som maskrosbarn har lyckats i samhället i vuxen ålder.

Man kan se maskrosbarn utifrån olika perspektiv, och Carlberg hänvisade till fyra viktiga punkter som är värd att uppmärksamma och som han refererade utifrån några kända människor som har starkt inflytande i samhället idag i olika sammanhang. Carlberg pratade om barn som lever som en hjälte i ett missbrukarhem, den destruktiva syndabocken som tar på sig skulden för hur det är hemma och själv med stor sannolikhet hamnar i missbruk och kriminalitet och sedan inte sällan begår självmord. Han pratade även om barnen som en clown i ett destruktiv hem, som alltid fixar allt och skojar med omgivningen för att orka med den jobbiga hemsituationen. Det tysta barnet som alltid håller masken och anpassar sig till den destruktiva tillvaron hemma och som också tar på sig skulden för att mamma eller pappa missbrukar droger och eller alkohol. Ungefär 10 procent av Sveriges unga kommer aldrig in i samhället. Det motsvarar en kostnad på ungefär 18 miljoner kronor per barn och år.

Mina egna reflektioner kring detta, är att vi vuxna har ett etoncentriskt förhållningssätt till barn och unga, speciellt de med annan bakgrund än den normativt medelsvenska. Vi måste utgå ifrån att alla har samma fundamentala rättigheter och friheter som vem som helst. Våra tankegångar är den samma, oavsett ung eller gammal, vit eller svart, missbrukare eller inte missbrukare. Det är också viktigt att vi funderar över vad barn och ungdomar brinner för, vad de är intresserade av, för att vi ska kunna hjälpa och stödja dem utifrån deras olika förutsättningar.

Avslutningsvis ställer jag mig som politiker frågan om hur vi i våra politiska partier ser på den etniska bakgrunden, när vi fattar beslut som berör barn och ungdomar med annan bakgrund än den normativt medelsvenska. Tänker vi på varför ett barn systematiskt skolkar i skolan, innan vi beslutar om repressalier för barnets föräldrar? Funderar vi på varför ett barn eller ungdom dricker alkohol varje helg och aldrig är hemma? Må hända att frestelsen är stor i början och att de vill vara en i gänget för att vara cool. Men det finns så många barn och ungdomar som inte heller har ett riktigt hem med trygghet och kärlek. Istället väljer dem de minst onda, genom att hänga nere i centrum och därmed tar de sin första drog.

Jag har själv ingen konkret lösning på detta, men jag anser i alla fall att som beslutsfattare måste vi se tillströmning av individer från andra länder, från andra bakgrunder än den trygga kärleksfulla familjen som en tillgång och framför allt se barnet och ungdomarna som en resurs, samt utgå från deras preferenser i stora drag.

lördag 21 februari 2009

Välj inte bort flyktingar med störst behov!

Pressmeddelande om kommunernas hantering av flyktingmottagandet:


PRESSMEDDELANDE 2009-02-18

SKL och Migrationsverket har nyligen presenterat brister kring de kommunala besluten om mottagande av flyktingar med särskilda behov. Flyktingar med funktionshinder och familjer med många barn får sällan eller aldrig en introduktionsplats i den kommun de hamnar i. Vinnarna är istället välutbildade flyktingar som ofta skaffar sig bostad och arbeten på egen hand.
"Vi får inte välja bort de flyktingar som kanske har störst behov av stöd och hjälp. Det är ett medmänskligt ansvar", säger Maria Lilja som nu tar upp frågan i kommunfullmäktige genom nedanstående interpellation;


Vilka flyktingar prioriteras?
Kommunerna har en central uppgift att fylla i den svenska flyktingpolitiken. I de flesta fall sköts detta väl, då kommunerna sammantaget tar emot ungefär 20 000 flyktingar per år med uppehållstillstånd som följd.

Där det däremot brister, är de kommunala besluten kring resurssvaga flyktingar, såsom funktionshindrade, analfabeter, familjer med många barn och flyktingar med traumatiska upplevelser med sig i bagaget. Dessa utsatta människor får ofta avslag från alltför många kommuner. Istället prioriteras välutbildade flyktingar som ofta skaffar sig bostad och arbete på egen hand.

Detta har vi kunnat ta del av bland annat genom uttalande av Migrationsverkets Dan Eliasson i olika medier.

Ur ett humanitärt perspektiv bör vi prioritera de mest behövande framför kronor och ören. Detta är vad svensk flyktingpolitik grundar sig på!

Eftersom Sveriges kommuner och landsting, SKL, anser att staten ska ge kommunerna högre bidrag under längre tid än som görs idag, för att stödja flyktingar med särskilt behov, så ställer jag därmed frågan till socialnämnden:

Tar Sundsvall emot flyktingar med särskilda behov?

torsdag 12 februari 2009

Fortsatt arbetete för Bosvedjans unga

Träffen i tisdags förmiddag med alla berörda aktörer, citypolisen, HSB, soc, lokala BRÅ-gruppen o Bosvedjeskolans rektor samt representant från kultur- o fritidsnämnden genom min närvaro, gällande frågan om ungdomsgård i Bosvedjan, gick ut på att diskutera och resonera kring förra fredagens kvällsaktiviteter i kyrkans lokaler för ungdomarna i Bosvedjan som jag deltog i. Eftersom denna lösning är på prov, för att se om det blir någon uppslutning av barn och ungdomar som inte har någonstans att vara, så var det väsentligt att gå vidare i diskussion för en relativt snabb lösning.

Det vi kom fram till var dessa tre punkter måste ses över för åtgärdande:

- Se över samtliga lämpliga lokaler i Bosvedjan för dessa ungdomar.

- Träffa så många politiker och tjänstemän som möjligt samt frivilligorganisationen Idéer för livet.

- Ta reda på mer information om det kooperativt drivna Ljustagårdenprojektet.

- Skapa bättre relation mellan ungdomarna i området, polis och socialtjänst.

Idéer för livet är en stiftelse inom Skandiakoncernen som har sitt syfte att utföra bra saker för ungdomar, där det även är möjligt att söka stipendium för att få pengar till verksamhet.

Planerna är att denna informella grupp som träffades i tisdags, skall på nytt bjuda in hela BRÅ-gruppen för att få igång en aktiv arbetsgrupp som jobbar för ungdomarna i området. Det är även tänkt att ha en informationsträff med allmänheten längre fram i vår, då vi kanske ser något resultat av träffar och försök till verksamhet.

Det som tidigare är känt, är att det blir en skateboardanläggning i Bosvedjans centrum, för cirka 50 000 kr. Det är verkligen jättebra även med uteaktiviteter! Men de här ungdomarna behöver även vuxenstöd som hjälp på traven och då är det nödvändigt med tillgänglighet även inomhus med!

Jag hoppas och tror att berörda aktörer söker pengar hos FATI, samverkan mellan barn- och utbildning, socialtjänst o kultur- o fritid, som de redan är informerade om. Det är även tänkt att man ska kolla upp tillgängligheten bland annat i den gamla ungdomsgården i området, men som läget är idag, så är en ledig lokal i Bosvedjan tydligen påväg att hyras ut till någon annan verksamhet. Det är mycket beklagligt att inte ungdomarnas intresse har prioriterats tillräckligt snabbt!

Om vi fokuserar oss på att se barn och ungdomar som resurser och investering för framtiden, så slipper kommunen och alla boende i beörda område uppleva den förskjutning av kostnader som uppkommer på grund av dålig investering.

söndag 8 februari 2009

Glöm inte bort ungdomarna!

I fredags besökte jag, i egenskap av ledamot i Sundsvalls kultur- och fritidsnämnd, ungdomarna i Bosvedjan. De har fått låna kyrkans lokaler för att man ska pröva och se om det finns behov av att stationera ungdomarna i Bosvedjan någonstans, kanske på frivillig basis med några anställda personal. Deras fritidsgård tog majoriteten i Sundsvall bort för några år sedan. Sedan dess har inte ungdomarna haft någonstans att hålla till efter skolan och på fritiden i övrigt i sitt närområde.

Det var en mycket intressant och trevlig fredagskväll med ungdomarna och deras ledare tyckte jag! Gud var roligt ungdomarna tyckte att det var när de lagade mat tillsammans och dukade fram allt som skulle vara till. Vi åt tacos som de hade gjort och det var hur gott som helst kan jag säga! Jag spelade pingis med en av ungdomarna och det var "skitkul"! Jag tror han tyckte detsamma.

Det finns så mycket energi i de ungdomar som jag mötte i fredags. De skriker efter någonstans att vara och där det finns vuxna som stöd. Här gäller det att vi kan ge ungdomarna det de vill ha, inte servera dem en massa prylar, utan istället uppmuntra dem till att kunna göra saker i närheten där de bor och tillsammans med andra. En mycket viktig aspekt!

Vad dessa ungdomar önskar, är att de ska kunna få vara någonstans ungefär onsdagar och fredagar. Vi känner till att det finns utrymme för de här ungdomarna i Bosvedjans centrum, men där kommunen ännu inte tagit steget att öppna upp för mer tillgänglighet för dem. Istället har de hängt utomhus i Bosvedjans centrum eller rört sig vidare till Skönsberg eller stan.

Jag talade med citygruppen för polisen i Sundsvall vid matbordet i fredags kväll, och deras initiativ till de här tre fredagarna för ungdomarna i Bosvedjan, har varit fantastiskt bra och det är ett startskott på något som verkligen kan bli något riktigt bra för de här ungdomarna och deras välmående. Det har skett samarbete med BRÅ lokalt och även socialtjänsten var på besök under kvällen.

Eftersom det finns två lokaler i Bosvedjans centrum att tillgå, så är det hög tid att de styrande politikerna i Sundsvall fattar beslut om tillgänglighet för ungdomarna. Alternativet kan vara att andra intressegrupper i kommunen tillsammans med personal driver en "ungdomsgård" vidare i Bosvedjan. Det kommer att löna sig i längden. Det gäller att se långsiktigt när vi gör besparingar, för att hitta bra lösningar för ungdomarna och allmänheten - inte minst så måste vi tro på våra ungdomar och deras idéer. De har mycket att ge!

Jag håller tummarna för er ungdomar i Bosvedjan. Ni är jätteduktiga!

Hur förstärker vi barn och ungdomskulturen?

Förra måndagen var jag på samtalskonferens i Söråker i egenskap av ledamot för kultur och fritidsnämnden i Sundsvall. Detta handlade om att stödja, utveckla och förstärka våra ungas kultur och fritid.

Det var en fanstastisk rolig, inspirerande och mycket lärorik dag med politiker, tjänstemän, fritidsledare m fl som möttes under trevliga och seriösa samtal och grupparbeten kring barn och ungdomars möjligheter att få utöva kultur och fritid så mycket som möjligt.

Vad som diskuterades var bland annat att förstärkning mellan skola och kulturverksamhet ska samarbeta betydligt mer än vad som görs idag. Vi måste understödja kulturen och vårda den så att det fångar barn och ungdomars intresse mycket mer än som det är nu. Det gäller såväl lokalt som regionalt. Förhandlingar och överensstämmelse med staten är ett måste, samtidigt som staten inte ska detaljstyra de tänkta verksamheterna.

Något som fångade mitt intresse under denna inspirerande dag, var att begreppet filosofi tidigt i skolan lyftes fram som viktigt element, för att nå ut med kultur till barn och ungdomar. Där dina tankar om vad som är sanning är lika viktiga som andras! Alltså i det här forumet vad som är relevant och vettigt utifrån ett barns eller en ungdoms perspektiv, med stöd av lärare och andra vuxna som är aktiva i verksamheterna.

Vi kom oxå fram till att det ska undersökas om det behövs en regional plattform för barn och ungdomskultur och vems ansvar det är för att nå en bra samverkan mellan inblandade aktörer. med andra ord är det viktigt med konsolidering av kultur och fritid för barn och ungdomar i vårt län. Sammanslagningar och samarbete över gränserna, dvs verksamheterna som berör barn och ungdomar är ett måste för en långsiktig utveckling av våra unga!

Hur vi ska gå vidare rent praktiskt med detta arbete, kommer att redogöras under våren då det ska arrangeras möten med ungdomar. Jättekul och viktigt! Mycket trevlig och intressant dag med intressanta människor på plats vill jag säga.

Tack ni som ordnade denna viktiga konferensdag i Söråker!

lördag 3 januari 2009

God fortsättning!

2008 är till ända. Ett nytt spännande år har vi framför oss såväl politiskt som privat. Om jag ska summera året som gått, så är det med både positiva och negativa inslag.

Politiskt så ser det inte så ljust ut, vad gäller verksamheter för barn och unga i skolan och på fritiden. Neddragningar och åter neddragningar på det som borde ses som den viktigaste pusselbiten i vårt samhälle att bevara våra barn och ungdomars behov för en utveckling av vårt samhälle.

För mig personligen började året bra, med min då ett och ett halvt åriga dotter som började deltid på förskolan. Hon stormtrivdes och gör det fortfarande. Fick jobb i april men lyckan varade inte mer än drygt ett halvår, då jag blev uppsagd. Men ingen större skada skedd. Ska istället gå upp med min c-uppsats i statsvetenskap om ett par veckor, för att sedan under våren ta ut min masterexamen i samma ämne. Intressant ska det bli, då mitt hemland Peru kommer att vara mitt forskningsområde.

Så jag måste i allafall säga att året 2008 slutade ganska bra för mig personligen, med anledning av att mitt exjobb äntligen blir färdigt. Till alla som har råkat ut för mindre roliga händelser under året som varit, vill jag bara säga att ge aldrig upp, livet är för kort för det. Ha alltid en b-plan, för sällan blir någonting som du har tänkt dig i alla fall... Lev och njut av din närhet!

tisdag 9 december 2008

Vi behöver ändrade attityder

Det är mycket tragiskt och anmärkningsvärt att Sverige har lagar som orsakar att ett litet barn är tvunget att skiljas från sina föräldrar, på grund av hur utformningen är i utlänningslagen gällande regler för verkställighet som ska följas. Det skriver idag Maria Lilja, (fp).

Fortfarande står beslutet fast att lille Emil drygt ett år gammal, boende på Midälvavägen i Sundsvall, måste skiljas från sin mor Zyna och sina två halvsyskon Rosa och Murad, då de ska skickas tillbaka till sitt hemland i Kazakstan. Detta har vi kunnat läsa i Sundsvalls Tidning under våren som varit.

Det är mycket tragiskt och anmärkningsvärt att Sverige har lagar som orsakar att ett litet barn är tvunget att skiljas från sina föräldrar, på grund av hur utformningen är i utlänningslagen gällande regler för verkställighet som ska följas. Istället är Emils syskon och hans mor tvungna att återvända till sitt hemland Kazakstan och på nytt söka uppehållstillstånd i Sverige. Även fast denna möjlighet finns för de asylsökandena, så borde det vara centralt ur ett barnperspektiv att i första hand se vad Emils syskon och mor kommer att möta i sitt forna hemland. Tortyr och polisvåld främst mot kurder i Kazakstan tillhör vardagen, enligt svenska Amnesty. Inte minst för Emil själv kommer detta att innebära fruktansvärda minnen och upplevelser som med all säkerhet leder till psykisk ohälsa framöver.

Eftersom forskning har visat hur livsavgörande samspelet är mellan små barn och föräldrar, strider detta beslut mot allt vad rätten till ett värdigt liv är och att man i första hand ser till barnets bästa. I Sverige går forskning verkligen framåt och vi ser förändring och utveckling på många områden. Jag hoppas och tror att så även ska ske inom ramen för mänskliga rättigheter, där barnens tillvaro och trygghet är avgörande för deras framtida livssituation.

Emils syskon Rosa och Murad har båda acklimatiserat in sig mycket väl i det svenska samhället, med utbildning, kamrater och fritidsintressen. En utvisning för dem skulle naturligtvis innebära upprivenhet från sin trygghet här i Sverige, med vänner och möjlighet till arbeten efter studierna, till en helt oviss framtid där tragiska minnen återupplivas och kanske görs till verklighet igen.

Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson ska enligt uppgifter ha utlovat en översyn för en möjlig förändring i lagtexten, som skulle innebära att en asylsökande person inte ska behöva åka tillbaks till sitt hemland för att återigen söka uppehållstillstånd i det nya landet. Om detta nu sker inom inte en allt för lång framtid, så kanske Emils och hans familj kan se ett ljus i allt mörker – genom att få leva som vilken familj som helst med rätten till ett värdigt liv.

Med dessa ord hoppas jag att vi får se ett arbete för förändring, främst juridiskt men även attitydmässigt, som går i riktning mot vad som är för barnet bästa, inte bara på papper, utan även i verkligheten.