Med endast en dag kvar i Peru, reflekterar jag över det jag upplevt och de fantastiskt varma och entusiastiska manniskor jag har träffat under resans gång.
Studieresan började här i Lima for snart två veckor sedan med intervjuer och besök hos Sidas representant Annika N. Anchorona samt Diakonias representant Magnus Hallbåter. Mycket givande intervjuer från två personer som har lång erfarenhet från respektive verksamhet här i Peru.
Det är två saker som har faschinerat mig väldigt mycket i positiv riktning under denna resa. För det första, tiden är absolut ingen bristvara har i Peru. Både i Lima och i Arequipa, såval bland svenska organisatorer som de inhemskt peruanska, så finns det alltid en marginal på ungefar en halvtimme. Inte helt fel kan jag tycka, då jag som svensk med tiden som en av mina värsta fienden, har haft en tidsomställning flera dagar efter min forsta dag i Peru. För det andra, så är människorna här i Peru oerhört varma och visar sina känslor nar de kommunicerar med mig och andra. De så kallade promotoras, alltså de kvinnor som i varje stadsdel och region direkt hjalper váldsutsatta kvinnor och barn, ger så otroligt mycket av sig själva. Det märks också på dem, nar jag talar med dem på knagglig spanska med något inslangt engelskt ord här och där...
Livet här i Peru hänger dock på en skör tråd, till skillnad från det svenska samhället, där vi alla tar allt förgivet. Man kan ingenting ta förgivet i Peru. Som barn är man nöjd när pappa har jobbat ihop till mat för dagen, speciellt om man bor i utkanten av städerna uppe på sluttningen av Andernas bergskedjor. Men bakom denna ljusa fasad, finns ett dolt mörker av frustration från den totala misär, i form av orent vatten, hårt arbete till ingen nytta, som ofta leder till irritation hemma, där barnen får stå till svars genom psykiskt och fysiskt misshandel.
För min del har vistelsen i Peru givit mig en mycket positiv syn på människorna i landet, deras fantastiskt varma och hjälpsamma bemötande gentemot mig och andra. Detta trots den dagliga kampen för ett värdigare liv.
Förvisso har min tid här till stor del varit en studieresa samt att jag har letat mina biologiska föräldar - och faktiskt fått napp. Ikväll ska jag besöka en kvinnlig advokat i hennes hem straxt utanför Lima, San Miguel. Hon har lovat att hjälpa till att kolla om jag har rätt namn på föräldrarna och övrig familj.
Imorgoon ska jag göra min sista intervju med den internationella organisationen IDEA, som har sitt kontor här i Lima. Sedan bär det hem till Sverige och en hel del eftertankar och skrivande när jag väl har fått ordning på sömnrytmen efter tidsomställningen.
Väl mött i Sverige!
