Borta bra men hemma bäst..!

Nyss hemkommen från huvudstaden, ja då är det ju så fantastiskt att komma hem! Det är nästan så att vår lilla gumma kysste golven när vi klev in i hallen. Helt fantastiskt hur små bebisar (jag kallar henne det fastän hon är över året) kan känna sådan skillnad på vad som är borta och hemma.

Jag tycker det är helt otroligt hur små barn kan ta intryck av det de befinner sig i för tillfället. Vår lilla gumma vill ju undersöka ALLT och då menar jag verkligen allt som finns i hennes omgivning. Rätt kul, men ganska jobbigt när man befinner sig på platser där hon hela tiden vill riva ner saker för att känna på vad det egentligen är för något...;-)

Som sagt, borta bra men hemma bäst!

Se barn som en investering - inte en belastning!

Vad är det som orsakar att så många barn i nära relationer misshandlas både psykiskt och fysiskt? Varför jag ställer frågan till mig själv men också till er övriga medborgare som läser detta, är att det enbart inte går att identifiera barnmisshandel med alkohol och andra droger. Det fick jag veta när jag och några till folkpartister besökte Stödcentrum i Sundsvall häromdagen. Mycket intressant, tycker jag.

Att alkohol och andra droger gör misshandeln hårdare och grövre, är väl ändå ingen nyhet och inte så konstigt. Men att attityderna till barn och unga många gånger inte är högre än tröskeln, när en vuxen använder våld som maktmedel för att styra sitt barn, det finns det ju inte ord för!!!

Inte sällan har vuxna som pryglar sina barn själva upplevt detta i sin barndom. Och då behöver ju föräldrarna inte använda alkolhol eller droger för att utföra detta fruktansvärda dåd som många barn råkar ut för.

Här kommer attityderna till barn och ungdomar fram, det vill säga att barn ska lyda, annars får de stryk. Men hjälper vi barnen att bli lydigare och mer väluppfostrade gentemot andra människor? Är det inte så istället att många barn som får psykiskt eller fysiskt bestraffning hemma blir kuvade eller utåtagerande i negativ riktning? Jag tror på de sistnämnda antagandena.

Jag kan bara se till mig själv som mor och relationen till min älskade dotter, hur känslig man kan bli när det gäller att visa vad som är rätt och fel. För varje gång som jag måste säga till henne kanske med höjd röst (nu tillhör det inte vardagen), så känns det jättejobbigt! Därför förstår jag inte för allt i världen hur känslokallt och kärlekslöst många föräldrar (van)vårdar sina barn.

Om det är så att attityder och maktbefogenhet bland många föräldrar är så stark, oavsett bakgrund, att man kan använda vilka metoder som helst för att få tyst på ungen, ja då har vi inte kommit långt i vår jämställdhet och lika värde för varje individ!

Våld föder våld brukar man säga. Och när det gäller barns rättigheter till ett värdigt liv och trygghet, så får de definitivt inte detta när så många föräldrar och andra vårdnadshavare brukar just våld på sina barn...

Nej, upp till kamp för att inte acceptera barnmisshandel!

Och gör det så alla hör och ser!

Tittade på Efter tio i morse med Malou von Sivers. Zoha Saket som var inbjuden gäst och berättade om sin flykt till Sverige utan sina föräldrar väckte orehörda tankar hos mig. Vilken kvinna som har gått vidare med sig själv så som hon berättade! Hon gav mig verkligen kraft att ytterligare planera för den resa tillbaks till mitt hemland Péru som jag länge har funderat över. Jag själv kom till Sverige när jag var knappt året gammalt. Jag blev adopterad av svenska föräldrar.

Oavsett vilken ålder man är när man en gång i sitt liv bryter upp det förflutna, så kommer det ikapp en förr eller senare. Tankar kommer och går till och från under årens lopp. Varför kom jag hit? Ville inte min mamma och pappa ha mig, eller vad hände med dem när jordbävningen var ett faktum? Hur hade mitt liv sett ut om jag inte kom hit? Det är tankar som jag faktiskt aldrig kan släppa. Vad gör man när sina klasskamrater frågar "man de är ju inte dina riktiga föräldrar, eller?" Jo men det är de ju, tänkte jag argt första gången. Det var som att jag slog ifrån mig tanken på att någon annan än mamma och pappa i Sörberge skulle vara mina riktiga föräldrar. Idag kan jag hantera situationen och frågorna på ett helt annat sätt. Dels med tanke på åldern och erfarenheter som man får som vuxen. Men även för att man får ta del av andra människors livsöden, bland annat som i fallet Zoha Sakets upplevelser.

Attityderna till adopterade människor från ickeeuropeiska länder verkar vara tudelad. Å ena sidan finns det människor som förväntar sig att vi adopterade ska vara som vilken annan svensk som helst. Spelar ingen roll att vi har kolsvart hår och bruna ögon. Å andra sidan finns det människor som förväntar sig att vi adopterade inte är som andra svenskar. Därför att vi är ju svarthåriga och brunögda. Då är det betydelselöst att vi talar allt från inbiten norrländska till skånedialekt. Samtidigt som vi går ut och festar på krogen eller äter surströmming på klassiskt vis. Inte konstigt att många av oss adopterade själva blir kluvna och ibland inte vet var vi hör hemma.

Mina funderingar kring mitt ursprung har legat på sparlåga under några år, men just nu funderar jag som jag nog aldrig tidigare har gjort. Ändå har jag en underbar dotter som ger mig trygghet och ro i min vardag. Det är nog dags att göra ett besök på barnhemmet jag en gång bodde på i Lima. Då kanske jag kan få svar på i allafall några frågor som hela tiden finns hos mig i dagsläget. Den som väntar får se!

Frihet i det tysta

Ännu en dag med vackert väder och fortfarande barnledig med min lilla dotter. Nu när ledigheten börjar gå mot sitt slut, får jag ibland panikkänslor. För var dag som går, får jag mer och mer kontakt och respons från mitt lilla hjärta som med sina snabba steg springar fortare och fortare. Därför vill jag inte lämna barnledigheten.

När vi promenerar i skogen varje eftermiddag efter att ha ätit mellis, funderar jag in i det yttersta vad min lilla gumma tänker på - när hon pekar med pekfingret och bubblar ut sitt budskap som jag varje gång försöker att tyda. Det är inte enkelt, men när ord som boll och lampa kommer varje dag, vet jag att det snart kommer fler ord av betydelse både för mig och henne.

Samtidigt som tankarna kring gummans existens, är det en otrolig frihet att promenera bland höstlöven i det tysta. Det var längesen jag kände en sådan frihet som jag faktiskt gör nu när vi tar långa eftermiddagspromenader. Ingen mobiltelefon, ingen radio eller teve som går utan att någon varken lyssnar eller tittar på. Bara vinden som svalkar löven som lägger sig som en färgglad matta längs kanterna på stigen jag går på.

Som sagt det är bara drygt två månader kvar till barnledigheten tar slut och jag kommer att njuta varje sekund som är kvar, med min älskade gumma och bland trädens vackra färger i skogen.

Äntligen har jag hittat hit! Efter många funderingar om det överhuvudtaget skulle vara någon idé att lägga in mig i detta forum, med tanke på tid som faktiskt är individens största fiende numera, insåg jag att idén ändå inte skulle vara helt bortkastad.

Vad som fick mig att skapa denna blogg, var till stor del att jag vill uttrycka mina funderingar och åsikter kring de barn och ungdomar som hamnar i utsatta situationer - osynliggjorda. Det är ju inte alltid de barn som syns, hörs och bråkar mest, som mår sämst.

Jag kan bara ta delar av min egen uppväxt som exempel. Tyst som jag ofta var, så var det många gånger tacksamt att hacka på en sådan som jag. Speciellt på rasterna. Det anser jag är ett exempel på ett barns utsatthet i skolan. Precis som de barn som far illa i hemmen av olika anledningar.

Med anledning av mina erfarenheter under skolans tid, vill jag därför bekräfta att de tysta barnen inte alltid mår så bra som många tror. Att vi måste lyssna mer till vad de har att säga, i allafall till de barn som vågar öppna sina tankar och känslor över vad de utsätts för dagligen.

Jag återkommer med fler tankar och synpunkter på barns rättigheter till ett tryggt och värdigt liv.