Äntligen har jag hittat hit! Efter många funderingar om det överhuvudtaget skulle vara någon idé att lägga in mig i detta forum, med tanke på tid som faktiskt är individens största fiende numera, insåg jag att idén ändå inte skulle vara helt bortkastad.

Vad som fick mig att skapa denna blogg, var till stor del att jag vill uttrycka mina funderingar och åsikter kring de barn och ungdomar som hamnar i utsatta situationer - osynliggjorda. Det är ju inte alltid de barn som syns, hörs och bråkar mest, som mår sämst.

Jag kan bara ta delar av min egen uppväxt som exempel. Tyst som jag ofta var, så var det många gånger tacksamt att hacka på en sådan som jag. Speciellt på rasterna. Det anser jag är ett exempel på ett barns utsatthet i skolan. Precis som de barn som far illa i hemmen av olika anledningar.

Med anledning av mina erfarenheter under skolans tid, vill jag därför bekräfta att de tysta barnen inte alltid mår så bra som många tror. Att vi måste lyssna mer till vad de har att säga, i allafall till de barn som vågar öppna sina tankar och känslor över vad de utsätts för dagligen.

Jag återkommer med fler tankar och synpunkter på barns rättigheter till ett tryggt och värdigt liv.