måndag 17 december 2007

Leva som man lär

"Jag är kommunist!", har jag hört en och annan i min omgivning säga. Jag tror inte att alla med detta uttryck verkligen förstår historien bakom det hela.

Glädjande nog ska kommunismens historiska bakgrund läggas in i kursplanen i historia för de svenska skoleleverna. Precis som man har läst om nazismens koncentrationsläger med Adolf Hitler i spetsen, ter det sig naturligt och mest korrekt att nazismens broder, kommunismen, också får ta plats i historieböckerna.

Först då finns det en rimlig chans att männsikor får en ökad insyn och förståelse till hur dagens samhällen i världen fungerar och inte fungerar.

Det är en aning skrämmande att övervägande skolungdomar inte känner till en av nutidens största koncentrationsläger, Gulag, i forma Sovjetunionen. Jag har själv läst om Gulag på senare tid och det finns inte ord för hur människorna behandlades där, precis som i Auschwitz.

Bilden av kommunismen och dess grundvärderingar har med andra ord en ganska skev bild av hur verkligheten har varit och hur den är idag. Tanken på det klasslösa samhället, som egentligen ligger till grund hos den marxistiska ideologin, har ju gått över till en klar elitteori om skillnaden mellan arbetarklassen och partiet. Där partiet ensamt företrädde allas intressen och därmed styrde hela samhället.

I praktiken har detta föranlett sådana skillnader mellan medborgare och stat, att det har gått över i kommunistisk diktatur. Som i verklighetens namn innebär att en person eller en grupp människor styr en stat, där befolkningen inte har något direkt inflytande i vad som händer. Bland annat genom förbud mot oberoende organisationer, avspärrning mot omvärlden och en intensiv politisk indoktrinering.


Det här är några av de många fakta kring den kommunistiska historien som borde höra till allmänbildningen i såväl grundskolan som gymnasiet. Som också visar att man berövar varje enskild människas värde av frihet och möjlighet till utveckling av sig själv och hela samhället.

Människors okränkbara värde kan endast tas tillvara genom att även lära oss av vad kommunismen har bidragit eller orsakat i praktiken - precis som nazismen.

tisdag 11 december 2007

Kan man köpa sig fri?

Nyligen fick en elev närmare 90 000 kronor i skadestånd av Malmö kommun, då han utsatts för mobbning i sin skola under flera år. Så mycket pengar har inte betalats ut till något mobbningsoffer tidigare. Det han har utsatts för kan inte köpas för pengar, men det visar dock på att en del kommuner i allafall har börjat ta mobbning på allvar.

Det sociala trycket, det vill säga samspelet mellan människor är ju något som sätter stor grund i barn- och ungdomsåren, främst barn och ungdomar emellan, men även med människor som finns i deras omgivning och som kan vara med att påverka olika situationer för respektive barn och ungdom. Detta har även präglat den utsatta killen vi talar om, om än i negativ riktning. Det är så jag tolkar hans livssituation i skolan, men kanske även i andra sammanhang.

Även yttre faktorer som medier, ex radio, teve och tidningar är med och ytterligare påverkar människans livssituation positivt och negativt. Positivt i den bemärkelsen att vi får upp ögonen för vad många människor verkligen är utsatta för, men som ingen i dennes omgivning under alla år har gjort något åt, eller ens försökt... Men det allra viktigaste är den socialisationsprocess som skapas mellan föräldrar och barn redan när de kommer ut ur mammas mage. Här har så gott som alla människor samma utgångsvärde, det vill säga att vi föds helt neutrala och oförstörda. Därefter formas våra liv i takt med de människor vi möter och skapar relationer med. Så har också skett för den skadeståndsdrabbade kille i Malmö.

Frågan är vem som bär det yttersta ansvaret när en person utsätts så kraftfullt och fruktansvärt som denna tonårspojke har gjort. Borde hans plågonander få sitt straff, eller kanske deras föräldrar om de är omyndigförklarade? Eller har vi verkligen blivit så institutionaliserade i Sverige, att vi anser att allt ansvar vilar på den kommun som våra skattepengar går till?

Om det är så, kan en kommun då köpa sig fri från allt som sker på skolgården osv? Svaret är nej. Istället krävs det ännu mer förebyggande åtgärder, men ibland även direkt handling för att det ska vara så kännbart för förövarna som möjligt. Samtidigt som offret har möjlighet att få känna upprättelse för vad han eller hon har råkat ut för.

Min personliga åsikt är att det yttersta ansvaret ligger på föräldrarna till förövaren eller om det inte finns närvarande föräldrar, andra vuxna förebilder i barnets närhet. I hemmet präglas du av hur du kommer att bemöta andra människor i ditt sociala liv och även i arbetslivet. Det vi tidigare har kallat det sociala trycket. Däremot om det inte finns något hem att tala om för ett barn, så ska myndigheter och andra institutioner träda in i föräldrarskapets ställe.

Oavsett vems ansvar en offer-förövarsituation än är, så är det en grundförutsättning att allas olikheter värderas lika, utifrån varje enskild individs livssituation. Om så inte är fallet, kommer vi aldrig att nå en ökad frihet, där var och en har möjlighet att utveckla sig själv så till den grad att hela samhällssystemet utvecklas till ett bättre och välmående skyddsnät för så många som möjligt. Detta samtidigt som vi kan respektera varandra på ett värdigare sätt än vad vi faktiskt gör. Vi kan aldrig bli för toleranta mot varandra, istället ska vi se varandra som en tillgång och inte som ett hot!

Ett bra tips är att utgå från dig själv och fundera hur du själv vill bli behandlad. "Så som jag själv vill bli bemött, ska jag bemöta mina medmänniskor" - och det är definitivt inte genom att systematiskt kränka genom slag, sparkar och ord eller ignoration. Varken för min eller någon annan vinnings skull... Tänk på det!