Givande besok!

Idag har jag besokt en av Perus tva storsta kvinnoorganisationer, namligen Flora Tristán som ligger i centrala Lima. Jag fick mycket god respons fran dem vid mitt forsta spontana besok. Här på bilden sitter Gaby Cevasco, administrativa chefen för Flora Tristán i Peru. En mycket erfaren kvinna gällande frågor om våld mot kvinnor och barn i nära relationer.
Det har varit svart att under denna resa iforvaeg boka tider med speciellt de lokala kvinnoorganisationerna haer i Peru. En liten kulturell skiljelinje mot den svenska punktligheten, tror jag... Dock sá positivt!
Imorgon baer det ivaeg till utkanten av Limas centrala del, San Juan de Lurigancho, for ett besok och ett sk meeting bland de berorda kvinnor och barn som aer drabbade av fattigdom, váld i hemmet och aeven prostitution. Jag ska folja med en advokat som arbetar pá kvinnoorganisationen Flora Tristán, for att se och folja verkligheten i Peru.
Mer uppdatering om detta kommer efter detta besok aeven med bilder.
Om en timme aer vi bjudna pá middag hos en peruansk familj, i utkanten av Miraflores, daer vi bor.
See You!

I tron på ett bättre liv

Skolbarnen på Victor Maldonadoskolan i byn Sachaca, en kvarts bilresa från Arequipa i södra Peru, lever med precis liknande visioner om framtiden med utbildning, karriär och familj som svenska barn. Men där stannar likheterna.
I tron på ett bättre liv i storstäderna, bort från misär i sina hemtrakter i de Andiska områdena som Puno samt från Bolivias fattigaste delar som gränsar till Peru, försöker familjerna ta sig till Arequipa, men inser snabbt att livet inte blir bättre. Snarare tvärtom.
Skolbarnens vardag innebär psykiskt och fysiskt våld varje dag, såväl i skolan som hemma. Vid en intervju med en volontär som arbetar för volontärorganisationen GVI, Global Vision International, som lärare på Victor Maldonadoskolan i byn Sachaca, fick jag ta del av mycket intressanta men fruktansvärda upplevelser som barnen i byn lever med varje dag.
Barnens utsatthet genom fysiskt och psykiskt våld både i skolan och hemma sätter ofta sin prägel på deras beteenden, framförallt under lektionerna genom svåra koncentrationssvårigheter. Barnen törs inte kavla upp ärmarna på sina tröjor, trots den heta värmen. Skräcken att visa upp blåmärken i skolan efter sina plågoandar till föräldrar, gör att lidandet blir allt större och att det påverkar utbildningen i skolan, då tryggheten är totalt obefintlig.
Utemiljön visar också på oerhörda skillnader i förhållande till den svenska och västerländska skolmiljön. Det finns inte ens riktiga grusvägar som är möjlig att promenera normalt på. Istället rasar stora stenar och grusruiner när regnperioderna har satt fart. Skolgården ger inte barnen den allra bästa tillfredsställelse och trygghet, då den som så många andra skolgårdar ligger i en sluttning utmed bergen. Gungor och klätterställningar som svenska och västerländska skolbarn tar för givet att ska finnas, är eleverna i Sachaca totalt ovetande om.
Inte heller accepterar rektor och lärare på Victor Maldonado att skolbarnen pratar sitt eget språk, qechua, som är Perus näst största språk efter spanskan. Trots att en del lärare själva kommer från utkanten av Arequipa, blir barnen agade eller psykiskt trakasserade om de inte talar spanska, såväl på rasterna som på lektionerna.
Precis som i Sverige råder det allmän skolplikt i Peru. Likaså är all utbildning gratis. Men det märks inte på utbildningsnivån och fördelningen av resurser till skolorna och eleverna i Peru. Föräldrarna får själva skaffa all skolmaterial till sina barn. Likaså sjukförsäkring, läkar- samt tandläkarbesök.
Våldet förknippat med auktoritet och språkhindret för barnen i byskolorna gör livet inte sällan outhärdlig för barnen. Likaså den bristande jämställdheten mellan flickor och pojkar i skolorna men framförallt utbildningens låga nivå, påverkar också livet mycket negativt. Våldets dominoeffekt, där barnen blir slagna och trakasserade av lärarna, som i sin tur blir misshandlade av sina män, visar därmed auktoritet mot den som anses svagare genom att slå och trakassera.
Eftersom det är skolmaterial, motivation, men framförallt trygghet som driver barnen bland annat på Victor Maldonado att kämpa vidare i skolan, är det hög tid att Peru, som är ett land under stark utveckling på andra områden, fortsättningsvis uppmuntras till jämställdhet och trygghet i form av ökad kvalitet på utbildning av västvärlden och Sverige. Startkapital från Sverige och fortsatt verksamma västerländska organisationer som arbetar fokuserat på våldsutsatta kvinnor och barn med genusperspektiv och utbildning som centrala verktyg, är några konkreta förslag som på sikt kan öka jämställdheten, tryggheten och utbildningsnivån för bland annat barnen på Victor Maldonadoskolan i byn Sachaca utanför Arequipa.
2011 är det nationellt val i Peru. Trots två mandat, om än inte sammanhängande, så har inte det vänstersocialistiska APRA-partiet med Alán García i spetsen visat på ökad social välfärd och jämlikhet för ett tryggare liv med ökad utbildning för de som är i mest behov av det.

Av: Maria Lilja

Skolgården på Victor Maldonado

En avslutande bild från samlingen av Victor Maldonadoskolan i byn Sachaca utanför Arequipa... Det här är vad skolbarnen ser varje dag inifrån klassrummet.

Något av en nationalrätt

Cuy, grillad marsvin, är något av en delikatess speciellt från byarna i Anderna. Ett till synes fortfarande levande marsvin får följa med barnen på Victor Maldonadoskolan, då skolan har ordnat husdjurens dag. Detta dock innan den ska grillas...

Nâgot som de flesta svenskar inte har skàdat pà àr och dar...

Ett par pojkar kollar nyfiket efter något på skolans enda toalett. En mycket risig sådan, något som visar sig vara ännu värre inuti, med avföring kring och utanför hålet som de sitter på vid varje toalettbesök. Mindre trevligt kan jag tänka mig, men allt är ju relativt...

Peru är inte allt...

... och undervisning om länder på vita tavlan. Barnen på Victor Maldonado har alltid trott att hela världen bestàr av Peru.

Peru, Sverige och England i topp

En dag med några av världens olika flaggor som volontärerna visar barnen...

En liten ljusglimt i den morka vardagen

Dansens dag präglas av glädje och värme pá Victor Maldonado. Något som ter sig totalt obefintligt i skolans och hemmets vardag för de här barnen. Kläderna och banden på huvudena och kring midjorna har barnen gjort själva, tillsammans med GVI som står för materialet. Barnen på bilden kommer från Andernas olika områden, som bland annat Puno. Det finns även barn från Bolivias fattiga områden som med möda har tagit sig till Arequipa, i hopp om ett bättre liv i städerna. Istället kantas tillvaron av total misär genom dålig utbildning, våld i hemmet och i skolan. Men volontärorganisationen GVI sätter ljus i tillvaron för barnen, då de ibland ordnar dans i skolan och utflykter till Arequipas centrala del.

Banens skola

Detta är Victor Maldonadoskolan i byn Sachaca, en kvarts bilresa från staden Arequipa. På bottenvåningen går eleverna i årskurs ett till tre. På övervåningen går eleverna från årskurs fyra och uppåt. En ganska sliten byggnad, men jag trodde ändå att den skulle vara mer likt en ruin innan jag fick se skolbyggnaden.

Pavels vardag

Pavel, 6 år, en av de utsatta barn som varje dag får möta våldet i skolan och hemma. Vid en intervju med envolontär som arbetar för volontärorganisationen GVI, Global Vision International, som lärare på Victor Maldonadoskolan i byn Sachaca fick jag ta del av mycket intressanta men fruktansvärda upplevelser sombarnen i byn lever med varje dag.

Pavels utsatthet genom fysiskt och psykiskt våld både i skolan och hemma har satt sin prägel på hans beteende, framförallt under lektionerna. Inte sällan törs varken Pavel och flera andra barn inte kavla upp ärmarna på sina tröjor, trots den heta värmen. Skräcken att visa upp blåmärkena i skolan efter sina plågoandar till föräldrar, gör att lidandet blir allt större och att det påverkar lärandet i skolan, då tryggheten är totalt obefintlig.

Problem med intenet

Har for narvarande problem med internet pahotellet som jag bor pa nu. Men om nagon dag kommer jag till ett nytt stalle och kan dà lagga in mer intressanta bilder och berattelser om mitt aventyr i Peru.
See You!

Nätverk för ett liv utan våld

I dagarna två har jag deltagit vid seminarier som handlar om hur de olika kvinnoorganisationerna här i Arequipa tillsammans kämpar mot våldet, främst i nära relationer. Jag har mött en hel del intressanta människor som säkerligen med all sin vilja och kraft tillsammans med Svalorna Latinamerika kan arbeta för en tryggare och mer vädig vardagssituation för utsatta kvinnor och barn.

Nätverket består av flera lokala kvinnoorganisationer, bland annat Red Mujer Rural, Centro de Investigación Educatión y Desarollo CIED samt kvinnojouren Centro Emergencia Mujer som deltog under nätverksdagarna i Arequipa.

I stora drag handlade seminarierna om den stora acceptans som faktiskt råder här i Peru, när det gäller att utföra våld mot kvinnor och barn. Problemet med hjälpinstanser som social verksamhet och polis, är att avstånden mellan Arequipa med dess hjälpinsatser till de kvinnor och barn som är i behov av stöd och hjälp, är för långa. Det har bland annat sin bakgrund i att de kvinnor som behöver hjälp, samtidigt måste ta hand om hemmet med allt vad det innebär. Det gör att tiden inte räcker till heller, då det ofta tar flera timmar för dem att ta sig till stan från byarna. Ett annat problem är att lagarna i Peru inte är tillräckligt tydliga för ett skydd av utsatta kvinnor och barn. Rättsväsendet i Peru skyddar många gånger förövaren, bland annat med hjälp av de sk terapuetiska lagarna, främst gällande abortfrågan. Har nämnt detta kort i ett tidigare inlägg.

Kvinnan på bilden ovan var en av de engagerade deltagarna som representerade en av kvinnoorganisationerna CIED, Roberta Marmanillo Aguayo, som arbetar med socioekonomisk verksamhet runt om i Arequipa. Med betydande instatser arbetar CIED med att stärka deltagardemokratin i byarna. Förhoppningsvis ska de övervinna fattigdom, våld i nära relationer samt en centralisering av makteliten i landet.

Men allt detta arbete tar tid. Inget görs av sig själv och ensam är man inte heller stark. Därför är det av stor väsentlighet att nätverket håller ihop och får möjlighet att kämpa för samma rättigheter inom alla områden och samhällen. Svalorna Latinamerika har varit en av initiativtagarna till detta nätverksbildande. En mycket viktig initiativ som förhoppningsvis kommer att stärka alla lokala kvinnoorganisationer för ett vidare samarbete med befolkningen samt ökad trygghet för våldsutsatta kvinnor och barn.

Imorgon bär det vidare till staden Cusco, med förhoppning om att träffa kvinnoorganisationer även där. I Lima, dit jag ska återvända i slutet av denna resa, har jag redan nu uppbokade träffar med en lokal biståndsorganisation som heter IDEA, och har samarbete med Sida. Får se nu hur den organisatioinen kommer att bära i framtiden för Limas utsatta befolkning. Med spänning och en del frustration, ser jag fram emot intervju med vår svenska representant där.

Barnens dag i byn Maca

Vid den internationella barndagen i byn Maca i Anderna, några timmars resa från Arequipa, var det barnens dag där de visade att det är dags att visa respekt för alla världens barn, oavsett nationalitet och annat ursprung. En mycket viktig dag för hela världen, där det är viktigt att alla världens hörn med dess olika organisationer och medborgare aktivt deltar för att alla barn, speciellt de mest utsatta i form av etnicitet och annan bakgrund, får ett värdigt och tryggt liv hemma som i skolan som i samhället i övrigt. Sverige är ett land som har resurser att dels bevaka som att bistå fattigare delar av världens barn, för ett jämnlikare samhälle världen över. Fantastiska barn som är så skärpta och visar att denna dag är så viktig.

Jobb i kombination med studier

Milbia, 14, både studerar litteratur och matematik. Detta samtidigt som hon, som så många andra barn, så fort turisterna anländer, måste få in pengar till familjen och nära och kära. Livet för en 14-åring i Peru har en oerhört skarp kontrast till livet för en 14-åring i Sverige. Min upplevelse av dessa två kontraster, är att i Sverige tar vi allt för givet. Förväntningarna på andra för att få det man själv vill ha är så självklart, för såväl en 14-åring som vilken ålder som helst i Sverige. Detta medan en 14-åring i Peru mer eller mindre kan vara tvingad att tjäna in pengar för sitt och familjens leverbröd. Men allt är ju relativt, brukar jag säga. Det finns med stark sannolikhet också andra orsaker till att unga människor måste jobba in pengar till sin familj. Men  i allafall så är jag mycket inponerad av de vackra kläderna och dess olika starka färger i kombination. Nu är vi snart framme i Chivay och där väntar en lunchbuffé innan det är dags att besöka "hot springs", varma vattenkällor utomhus.

På bussen

Här är vår trevliga och duktiga guide Jesús

Chivaya nästa!

Påväg upp till indianbyn Chivay bland Andernas bergstoppar i Peru. Drygt halvvägs dit, stannade vi på 4000 meters höjd för en kort paus. Indianflickorna och deras mor hoppas verkligen att vi ska köpa något.

Luften börjar bli allt tunnare och syrefattigare ju högre upp på Anderna vi kommer. Men några kokablad tuggandes och lite kokaté på nästa anhalt, så klarade vi av den syrefattiga luften. Vi blev liksom rekommenderade detta av vår duktiga guide.

Grattis Cecilia!

Jag instämmer med Birgitta Ohlsson att det är fantastiskt roligt och viktigt att den liberala rörelsen får stå i centrum i europafrågorna genom Cecilia Malmström som vår nya europakommissionär!

Som blivande statsvetare och för tillfälligt stationerad i Peru för att möta verkligheten hos de utsatta kvinnor och barn i landet, ser jag möjligheten för Malmström och folkpartiet att fokusera på jämställdheten, så att även kvinnor och barn i ett land som Peru får ta del av de liberala europeiska kunskaperna.

Alla känner ju till att ett globalt samarbete världen över ger bästa resultat på sikt. Därför är det för mig och Liberala Kvinnor orimligt att agera på annat sätt än så.

Personalen på Materno Infatil hospital

Efter en del research på barnsjukhuset i Lima, så har jag skapat mig lite kontakter med barnsköterskan på bilden, Telma Tello. En mycket sympatisk och varm person, som verkligen tog sig tid att hjälpa mig med mitt sökande efter min bakgrundshistoria. Hon säger bokstavligen att hon vill och ska göra allt för att hjälpa mig att hitta mitt ursprung.

Det tackar jag för!
Detta har lett till att jag nu med hjälp av barnsjukhusets chef, som också visas på bilden, förhoppningsvis får något svar om drygt en vecka. Nu är jag med andra ord ”vip-kund” på sjukhuset, blir insläppt så fort de polisklädda vakterna ser mig vid entrén.
Jag måste säga att sjukhusets karaktär inte verkar vara det mest högkvalitativa vad gäller inredning och verktyg för att upprätthålla fullgod sjukvård. Däremot är det en fantastisk personal, sköterskor och läkare, som verkligen arbetar med hjärtat vid sidan av det hårda arbetet som krävs för att ta hand om alla sjuka barn som kommer in dit hela dagarna. Det märks att tiden är en viktig resurs här i Lima och Peru, till skillnad från den svenska sjukvården, där tiden är en av personalens och i allmänhet människornas största fiende.
Nu återstår det för mig att återigen besöka Materno Infantil de San Bartolomé om knappt två veckor, för att kanske få svar på var och med vilka föräldrar och eller syskon jag startade mitt liv.
Jag har nu landat och stationerat in mig på hotellet i Arequipa, där mitt demokratiarbete skall fortsätta. Jag ska på måndag träffa Svalorna Latinamerika, som jag nämnt tidigare, för utforskning om arbetet bland landsbygdens befolkning.
Nu ska vi gå och äta en bit mat igen;-). Något som aldrig sitter i vägen för en gormé…

Väl mött efter nya uppdrag!

Minskat bistånd till Peru

Idag har jag besökt de två biståndsorganisationerna Sida och Diakonia som är stationerade här i Lima. Det var två förhållandevis korta möten med dessa representanter, men väl så givande för en förhoppningsvis bra start på detta projekt.
Sida kommer att fasa ut demokratiseringsarbetet för Perus befolkning nästa år. Något som enligt Sidas representant är synd, och det anser även jag. Mötet med Diakonias representant visade på samma åsikt vad gäller minskningen av biståndet till Latinamerika och Peru.
Det var två mycket gästvänliga och trevliga representanter som tog emot mig. Något som jag reflekterade över vid besöket med Diakonias representant, var att 50% av Diakonias intäkter kommer från Sida. Vilket skulle innebära att när Sidas verksamhet och därmed intäkter till Diakoni, eftersom de samarbetar ekonomiskt, Diakonias budget halveras. Hoppet finns dock kvar hos andra organisationer som Diakonia har varit i kontakt med för kommande framtida arbete för ökat välstånd bland befolkningen i Peru. Något annat väsentligt som Diakonia lyfte fram, var att arbetet av de olika bistånds- och demokratiorganisationerna för en bra regionalpolitik mellan de olika regioner i Peru var bra. Jag ska ta reda på mer om detta för ett bra arbete.
Jag kommer att kontakta de lokala organisationer som Sida och Diakonia arbetar för för vidare undersökning för befolkningens demokrati. På måndag ska jag träffa en representant för Svalorna Latinamerika i Arequipa, då jag förhoppningsvis har möjlighet att följa deras arbete där.
Nu ska vi gå ut någonstans på Limas gator och hitta ett bra matställe för att avsluta dagen. Imorgon bär det av till Arequipa.
Ha en trevlig dag och kväll!

Här börjar historien...

Bienvenidos y Buenos Diáz!

Med min första dag i Peru och Lima, besökte jag det barnsjukhus som jag vistades på de första nio månaderna innan jag adopterades till Sverige - Materno Infantil de San Bartolomé ser ut så här som ovan.

Så började alltså min demokratiresa till Peru, som jag länge har väntat på.

Idag kör mitt demokratiprojekt igång, genom två introduktionsbesök hos två biståndsorganisationerna Sida och Diakonia, som båda arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter här i Lima, allt från att bistå med insatser till urbefolkningens rättigheter, utsatta kvinnor och barn, till att lösa problematiken med att så många människor i Peru försvinner och inte återfinns.

Min uppgift för mina stipendieansökan är att delge folkpartiet riks en rapport om hur demokratiska biståndsorganisationer arbetar för ökad demokratisering för främst utsatta kvinnor o barn i Peru.

Med full respekt för mitt arbete och dess utmaningar här i Peru, så kommer denna resa med all säkerhet att leda till att jag kan bidra de peruanska kvinnoorganisationerna som Demus och Flora Tristan med vad den svenska liberalismen har att erbjuda människor i utsatthet. Något som den liberala rörelsen starkt arbetar för, såväl teoretiskt som í verkligheten.

Idag börjar jag med att söka min historia genom att träffa den sk manager, chef, för barnsjukhuset Materno Infantil de San Bartolomé, för att vidare kunna forska fram mitt ursprung.

En fundering som jag förhoppningsvis får svar på, är hur förhållandet är mellan mitt ursprung och dess olika konsekvenser och det demokratiarbete som jag nu påbörjar här i Peru med undersökning av hur utsatta kvinnor och barn lever samt vilket stöd de får av de olika biståndsorganisationer som finn här.

Barn i länder som Peru, är utsatta oavsett om de föds av föräldar med politiska konflikter i familjen, där det slutar med flykt från hemlandet, eller om barnen lämnas bort i tron på ett bättre liv av sina biologiska föräldrar. Ett trauma har således skett på ett eller annat vis. Vad jag menar är att barn som måste fly med eller utan sina föräldrar, bort från politiskt hot och tortyr, slits från sitt hemland under mycket förfärliga förhållanden. Barn som överges av sina biologiska föräldrar och därmed blir adopterade till västvärlden, upplever också de ett trauma, dock under en kort tid i sitt tidiga liv. Men här slutar likheterna. Som adopterad kan jag intyga detta.

Mer om detta kommer senare. Nu börjar det närma sig lunch dag två och det behöver jag nu. Jag har en lång eftermiddag framför mig efter besöket på barnsjukhuset och senare under dagen besök på Sida och Diakonia.

Väl mött i kväll!

Ciao!