Varför...

... tog han livet av åtta personer och sig själv på skolgården han en gång själv hade vistats på varje dag med sina klasskamrater - i klassrummet med lärare som inte förstod sig på ungdomarnas rastlöshet vid undervisningen?, på skolgården med sina klasskompisar som ständigt pratade om nästa fest som skulle äga rum hos någon av dem till helgen, och som han själv säkerligen inte var inbjuden till? Jag vet inte om vi någonsin får svar på den frågan, men uppmärksammas borde den verkligen göra.


Elevernas vardag fungerar ungefär som jag nämnt ovan - dock inte för ALLA elever. Det finns alltid outsiders i alla grupper av människor. En av dem var han som dödade nio personer inklusive sig själv i den finländska skolan förra onsdagen.

Problematiken kring elevernas vardag i skolan är så omfattande och vitt skilda, att ingen som inte själv har varit utsatt för ensamhet och annan utanförskap i skolan, nånsin kan sätta sig in i situationen. Alla har vi våra olikheter, fast vi till ytan vill vara så lika som möjligt - och dessutom verkar vara det också. Ingen tonåring vill avvika från mängden. De flesta skolungdomar gör allt i sin makt för att undvika det som är annorlunda. Det där som man inte får vara, för då är man ju en idiot... och inte mer värd än nivån på en tröskel. Men när ytterligheterna hos en sådan utsatt person som den finländske killen inte längre kan döljas, får vi tyvärr ibland uppleva händelser som denna.

Vad tänker en människa som helt kallt kliver in och bara skjuter och skjuter 69 skott mot människor, kända som okända i sin omgivning? Det kanske vi aldrig får svar på, men tankarna hos oss övriga går vitt isär hurvida ynglingen fattade mod, om man nu får säga så, att döda så iskallt men ändå så genomtänkt...

Min egen erfarenhet av skolan har två sidor. Den ena sidan kretsar kring tyska grammatiken som man skulle träna inför proven. När provet var färdigskrivet och resultatet kom veckan därpå, kunde jag alltid slappna av. Tyska som tillval var det roligaste ämne visste. Den andra sidan av min skoltid var ibland mycket jobbig och periodvis kaotisk inombords. Då kände jag att friheten var helt och hållet borta från mig.


Trots att jag många gånger pendlade mellan ensamhet och skratt i korridorerna, kan jag för mitt liv inte sätta mig in i den finska killens situation när han så kallt släckte livet på sina kamrater. Det jag däremot kan förstå, är om han kände bitterhet och hat mot sina skolkamrater som förmodligen inte gav honom utrymme att synas på ett mänskligt och positivt sätt.


Ingen människa som utpekas som annorlunda och får stämpeln därefter, kan någonsin leva upp till sina klasskamraters nivåer i popularitet och respektingivelse. De har aldrig fått chansen. Istället byggs det succesivt upp en mur mellan en själv och omgivningen, som med tiden inte går att riva ner. Det är sådant här som kan leda till självmord och eller andra förödande situationer.

Och här får vi aldrig blunda och tänka att det händer aldrig mig eller mina barn. Det är precis vad det kan göra och då kan det vara försent...

Ska det aldrig ta slut?

Så har det hänt igen. De politiska tragedierna tar aldrig slut för Reinfeldt. Inte heller för alliansen. Att ha så nära relation med en journalist som den moderate statssekreteraren Ulrika Schenström ändå hade med tv4-reporten Anders Philblad kan man tycka endel om. Men att dessutom vara onykter under sin arbetstid, som faktiskt Schenström var vid tillfället förra tisdagkvällen, visar på en oerhörd nonschalans gentemot de tunga arbetsuppgfiterna som skulle bära partiet och därmed alliansen vidare mot en ny valseger. Samtidigt som politikerföraktet inte har blivit mindre av en händelse som denna.

Det är med all rätta som det har riktats kritik mot Reinfeldts ledarskap, inte bara från oppositionen, utan även från allianspartierna. För det första så strider det mot alla regler, etiska som lagmässiga, att man inte förtär alkohol under sin tjänst, och jag antar att man tjänstgör om man har jour, trots att man inte alltid behöver rycka ut. För det andra så handlar det om trovärdighetens vara eller icke för Schenström själv, när hon nu får andra arbetsuppgifter. Men sist men inte minst sätts politikerföraktet på sin spets, efter fyra avhopp på drygt ett år för moderaterna. Det ska sägas att det inte endast är moderaterna som får stå till svars för sina tillkortakommanden. När vi gick till val i alliansens tecken, var det ju tänkt att vi skulle fortsätta den raka linjen för att behålla makten även 2010. Istället har vägen dit varit allt annat än rakt, trots att vi har fått fart på ekonomin bland annat genom ökat tryck på arbetsmarkanden.

Det som gör mig väldigt frustrerad, men dock inte förvånad, är makthavarnas sätt att hantera sina misstag. Det hade varit bättre att Reinfeldt direkt han fick höra att Schenström hade jour, hade gått ut och offentliggjort det som svar på alla journalisters frågor om Schenström verkligen var i tjänst denna tisdag kväll. Trovärdigheten hade med all säkerhet sjunkit ytterligare mot det moderata ledarskapet, men dock inte ända ner till tröskeln som det faktiskt nu har gjort.

Detta är en sak i hela ledet som är väldigt frustrerande. Nästa steg är att en sådan här händelse sätter stämpel på övriga politiker som verkligen driver frågor och arbetar både ideellt och på heltid. Vem tror på politiker och deras allierade i dagsläget? Ja, som sagt trovärdigheten för det politiska arbetet, som egentligen är att driva frågor och genomföra dem för människors bästa i vardagen, har enligt många verkligen sjunkit ända ner till tröskelnivå. Synd tycker jag, då jag och många med mig verkligen förstår hur viktigt det är att ett politiskt engagemang från som många som möjligt, för samhällets utveckling både på individnivå, men även i övrigt.

Min förhoppning är att inte detta ska lägga band för ett negativt synsätt varken på alliansregeringens politik eller på politiker överhuvudtaget. Tyvärr så kan vi nog inte undvika detta. Alliansregeringen kommer att få slita ont för det här, inte minst moderaterna. Det regeringen måste göra, är att i första hand i ett tidigt skede granska sina anställda inom de olika partierna. Detta för att slippa sådana här tramp i klaveret. Sedan måste de kämpa vidare med sakfrågor kopplat med ideologiska betingelser. Och det gör de väl bäst genom att lyfta fram de duktiga och engagerade politiker som fokuserar sig på sakfrågorna bland annat om hur samhället kan utvecklas och bli tryggare för varje enskild individ. Detta istället för att berusa sig på krogen - under arbetstid.