Vem lyssnar till de unga?

Ett Ungdomens Hus är i starkt behov i centrala Sundsvall - i allafall en träffpunkt att vara på!

Vid ett möte med några få politiker och tjänstemän men flertalet ungdomar på Bildens Hus i Sundsvall häromkvällen, uppmärksammades detta med att dessa ungdomar verkligen nådde fram med sitt budskap om att något måste göras för dem.

I dagsläget är det mellan 100 till 120 ungdomar som varje dag vistas vid Navet i centrala Sundsvall. Ungdomarna själva har länge insett att detta inte är hållbart i längden - att varje dag ta del av både alkoholisters och knarkares vardag...

Poängen med mötet var att ungdomarna lyfte fram att det inte är flera saker som biljardbord, pingisbord, tv-apparater eller datorer som behövs. Istället är det en lokal eller någon annan form av träffpunkt att kunna umgås i som är det primära. Även att det finns någon vuxen tillgänglig som exempelvis kan bistå med att stå i en kiosk för försäljning av godis etc, skulle vara önskvärt.

En av ungdomarna tog upp att hon och hennes kamrater inte ville vara på fritidsgården där de bor, med anledning av att det är så mycket invandrare där. Detta visar på att vuxenvärldens attityder mot det som är annorlunda, i första hand måste förändras för att barn och ungdomar också ska förstå att det inte är så konstigt med människor från andra länder - som dessutom vill vara som svenskarna. Men detta tar lång tid, kanske generationer, innan vi kan se en generell förändring mot det bättre i frågan.

Min slutsats av mötet, var att det i mångt och mycket handlar om vuxnas attityder till vad de unga individerna har för åsikter och preferenser. Det är viktigt att vi i första hand lyssnar till vad de unga har att säga, istället för att gräva ner oss i den byråkratiska pappersvärlden som vi faktiskt gör i Sverige idag.

Jag tycker att det är jätteintressant och givande att lyssna till vad ungdomarna i vår kommun har att säga, vad de vill och hur de ser på framtiden. De har så mycket att ge och därför är det viktigt att vi politiker lyssnar och tar till oss deras önsemål.

Med hopp om en ökad integration, ser jag fram emot nästkommande möte med dessa ungdomar och hoppas att då få se någon av de styrande politikerna på plats!

Vad händer med barnen?

Barn som bevittnar våld i nära relationer har sedan 2006 blivit berättigade till ersättning av Brottsoffermyndigheten, om det leder till en fällande dom vill säga.

I Sundsvallsområdet är det endast ett barn med dessa erfarenheter som under förra året fick ersättning. Men minst sex ansökningar kom under denna period in till myndigheten.

På dagens fullmäktige kunde inte socialnämnden svara på varför så få barn i Sundsvall får ersättning i förhållande till de som ansöker om det.

Eftersom det är lagar som styr ersättningsnivån för barnen, är det också oerhört viktigt att polis och åklagare skriver ner i sina underlag när det finns barn med vid misshandelstillfällena. Detta skulle underlätta arbetet även för socialtjänsten.

Jag hoppas och tror att de styrande politikerna verkligen ser det som en utmaning, att med andra aktörer i kommunen verka för att så många utsatta barn som möjlligt ska kompenseras för det fruktansvärda våld som de faktiskt råkar ut för.

Barn ska ses som en investering - de är ju vår framtid!

En fantastisk vissångerska!

Det var så att håren reste sig när Annika Östman-Eriksson intog Edith Piafs så starka och inlevelserika scen på Kulturmagasinet idag. Vad mer kan man önska som avslutning på veckan, än att få lyssna till Piafs sorliga men kärleksfulla visor?

Trots att jag har sett filmen och läst Piafs självbiografi, som hennes halvsyster har memorerat, så fick söndagens föreställning mig att känna som att jag hade den lilla sparven Piaf levande framför mig. Det får jag tacka den fantastiska Annika Östman-Eriksson för, som lyfte fram Piafs visor på ett bedårande sätt. Det franska språket och hennes inlevelse i berättelsen om Piafs tragiska och självdestruktiva liv ingav tillsammans med hennes visor ett i särklass proffessionellt nummer av den lilla sparven.

Att ständigt förlora det man har så kär eller det man känner trygghet för, är näst intill ofattbart att förstå. Sådana gånger inser jag att jag och många med mig har det väldigt bra. Därför säger jag som Edith Piaf, "kärlek kan vara evig, om man bara vill". Man vet vad man har, men inte vad man får.

Att livet från vaggan till graven ter sig så intensivt och självdestruktivt, men ändå med på ett charmigt sätt, får publiken att verkligen tycka om och känna en stark empati och kärlek till den lilla sparven från Parìs. Så mycket att tårarna rinner ner för kinderna men med ett leende på läpparna.

Det enda jag saknade i den fantastiska berättelse om Edith Piaf, var hennes tid som artonåring, då hon begravde sin tvååriga dotter, som dog av sviterna av en hjärnhinneinflammation. Ändå gick Edith Piaf vidare i livet som sångerska som om ingenting hade hänt. Detta utifrån Piafs halvsyster i boken om hennes liv.

Men på den korta tid som Annika Östman-Eriksson hade att lyfta Piaf så bra som hon gjorde, var helt outstanding och ingenting annat!

Vi måste göra mer!

Inslaget i kvällens aktuellt om att modern till den 16-åriga flickas kamp mot sin brors kontrollbehov i Fosie utanför Malmö, förgäves har kontaktat socialtjänsten i kommunen. Istället ledde det till flickans död.

Det är under all kritik! I ett så välutvecklat land som Sverige, med så mycket välutbildat folk och ett informationsflöde på hög nivå, är det besynnerligt och inte alls okränkbart att förbise det larm som modern till den döda flickan faktiskt har gjort.

Är det verkligen rimligt att okunskapen är så pass omfattande hos många socialsekreterare om just hedersbrott, att man som hanläggare inom detta område drar sig för att söka hjälp på högre instans? Här behövs verkligen resurser i många led. Det är inte rimligt att handläggare inom socialtjänsten ska behöva åta sig ärenden som de inte kan utreda för behandling på ett värdigt sätt.

Det som behövs göras för en bättre och tryggare socialtjänst för flertalet av unga utsatta flickor, är bland annat att det inom socionomutbildningen får ta del och lära av vad hederrelaterade brott är, vilka konsekvenser det får och vad man kan göra åt det.

Men det allra viktigaste är att lyssna till hur de utsatta flickorna har det när de ropar på hjälp!

Det finns så mycket att göra och så mycket som vi behöver lära oss om varandras traditioner och kulturer. Dock ska inte hederrelaterat brott accepteras i Sverige bara för att personerna i fråga kommer från annan kultur. Hedersbrott är ingen kultur anser jag...

Realistiskt eller rasistiskt?

Ja vad ska man säga om tragedin i Hermodsdal häromveckan? Oavsett om dödsorsaken av den 16-åriga flickan var hedersrelaterat eller ej, så är det en oerhörd tragedi att det återigen är en ung människa som mister livet så ofattbart som denna händelse har visat.

Anklagelserna haglar nog tätt nu igen mot invandrarnas existens i Sverige, om det verkligen visar sig att det är ett hedersrelaterat mord eller dråp. Om detta kan man säga mycket. Något så fruktansvärt! Ja, jag är benägen att hålla med...

Men vi ska komma ihåg att misshandel och våld som även leder till döden inom familjen, inte enbart vilar på invandrarfamiljernas handlingar. Mörkertalet bland infödda svenssons är större än man tror och personligen anser jag att oavsett orsak till våldshandling inom familjen, så grundar sig sådant här på ett maktbehov hos förövaren.

Jag försvarar definititivt inte hedersrelaterat brott, utan jag anser att lever och verkar man i ett land, så bör lagen styra såväl för de utlandsfödda som för infödda svenskar. Så gäller även för svenskar som lever i ett främmande land.

Det jag i första hand vill få fram, är att vi andra som hör och ser vad som händer med de här unga flickorna, måste visa att vi verkligen stödjer dem. Myndigheter som socialtjänst och i skolans värld, bör få ännu mer insyn i vad begrepp som hedersrelaterat våld innebär och vilka konsekvenser sådana handlingar får.

Något annat som är värt att lyfta fram, är som jag ovan nämnt, att det faktiskt inte bara är bland utlandsfödda som våld i hemmet sker. Detta lyfts dock inte fram i medierna på samma sätt som när det gäller invandrare. Inte undra på att främlingsfientligheten ökar, då våra makthavares kunskaper om andra människor är alltför knapphändiga. Inte undra på att ett flertal av svenskarna med avsky uttrycker "skicka hem dem där de kommer ifrån"när de hör eller läser i tidningen att ytterligare en flicka har ramlat ner från familjens balkong.

Vi har mycket att lära och lyssna på de här utsatta flickornas upplevelser. Vi måste ta dem till oss, inte stöta bort dem!