Väl framme vid kvinnohuset, Servicio de atencion Integral Para Las Mujeres, i San Juan de Lurigancho

Väl framme vid kvinnohuset där jag skulle möta upp de sk promotoras i San Juan de Lurigancho för meeting. Kvinnan i röd tröja på bilden, fick jag mycket fin kontakt med under mötets gång och även efteråt. Aydeé Araoz Revera som kvinnan heter, är en av de promotoras som arbetar hårt för att kvinnor och barn i Limas förorter ska få ett bättre liv än vad psykiskt och fysiskt våld ger dem till vardags.

... och här

Fattigdomens högkvarter

San Juan de Lurigancho, en av de sk "La Pobreza En Los Barracones", dvs en av Limas och Perus fattigaste och mest segregerade förorter. Bilresan dit var en rysare, men värre skulle det bli när jag skulle åka tilbaks från fattigdomens högkvarter till Miraflores och Hotel Las Palmas.

Verkligheten som sådan

Här börjar gettot i stadsdelen San Juan Lurigancho, som var mitt sista studiebesök hos de sk promotoras, kvinnor som handgripligen åker hem till de utsatta kvinnor och barn i deras familjer, för att hjälpa dem att komma bort från sina plågoander till män och fäder.

En stad i staden

En gigantisk stor stad. Här är bara en av de många fina stadsdelar, San Isidro, som jag åker igenom, för att ta mig till en av Limas absolut fattigaste del av stan, San Juan Lurigancho, som ligger ungefär 40 minuter härifrån, när det är lite trafik vill säga...

En tid att minnas

Med endast en dag kvar i Peru, reflekterar jag över det jag upplevt och de fantastiskt varma och entusiastiska manniskor jag har träffat under resans gång.
Studieresan började här i Lima for snart två veckor sedan med intervjuer och besök hos Sidas representant Annika N. Anchorona samt Diakonias representant Magnus Hallbåter. Mycket givande intervjuer från två personer som har lång erfarenhet från respektive verksamhet här i Peru.
Det är två saker som  har faschinerat mig väldigt mycket i positiv riktning under denna resa. För det första, tiden är absolut ingen bristvara har i Peru. Både i Lima och i Arequipa, såval bland svenska organisatorer som de inhemskt peruanska, så finns det alltid en marginal på ungefar en halvtimme. Inte helt fel kan jag tycka, då jag som svensk med tiden som en av mina värsta fienden, har haft en tidsomställning flera dagar efter min forsta dag i Peru. För det andra, så är människorna här i Peru oerhört varma och visar sina känslor nar de kommunicerar med mig och andra. De så kallade promotoras, alltså de kvinnor som i varje stadsdel och region direkt hjalper váldsutsatta kvinnor och barn, ger så otroligt mycket av sig själva. Det märks också på dem, nar jag talar med dem på knagglig spanska med något inslangt engelskt ord här och där...
Livet här i Peru hänger dock på en skör tråd, till skillnad från det svenska samhället, där vi alla tar allt förgivet. Man kan ingenting ta förgivet i Peru. Som barn är man nöjd när pappa har jobbat ihop till mat för dagen, speciellt om man bor i utkanten av städerna uppe på sluttningen av Andernas bergskedjor. Men bakom denna ljusa fasad, finns ett dolt mörker av frustration från den totala misär, i form av orent vatten, hårt arbete till ingen nytta, som ofta leder till irritation hemma, där barnen får stå till svars genom psykiskt och fysiskt misshandel.
För min del har vistelsen i Peru givit mig en mycket positiv syn på människorna i landet, deras fantastiskt varma och hjälpsamma bemötande gentemot mig och andra. Detta trots den dagliga kampen för ett värdigare liv.
Förvisso har min tid här till stor del varit en studieresa samt att jag har letat mina biologiska föräldar - och faktiskt fått napp. Ikväll ska jag besöka en kvinnlig advokat i hennes hem straxt utanför Lima, San Miguel. Hon har lovat att hjälpa till att kolla om jag har rätt namn på föräldrarna och övrig familj.
Imorgoon ska jag göra min sista intervju med den internationella organisationen IDEA, som har sitt kontor här i Lima. Sedan bär det hem till Sverige och en hel del eftertankar och skrivande när jag väl har fått ordning på sömnrytmen efter tidsomställningen.
Väl mött i Sverige!

Givande besok!

Idag har jag besokt en av Perus tva storsta kvinnoorganisationer, namligen Flora Tristán som ligger i centrala Lima. Jag fick mycket god respons fran dem vid mitt forsta spontana besok. Här på bilden sitter Gaby Cevasco, administrativa chefen för Flora Tristán i Peru. En mycket erfaren kvinna gällande frågor om våld mot kvinnor och barn i nära relationer.
Det har varit svart att under denna resa iforvaeg boka tider med speciellt de lokala kvinnoorganisationerna haer i Peru. En liten kulturell skiljelinje mot den svenska punktligheten, tror jag... Dock sá positivt!
Imorgon baer det ivaeg till utkanten av Limas centrala del, San Juan de Lurigancho, for ett besok och ett sk meeting bland de berorda kvinnor och barn som aer drabbade av fattigdom, váld i hemmet och aeven prostitution. Jag ska folja med en advokat som arbetar pá kvinnoorganisationen Flora Tristán, for att se och folja verkligheten i Peru.
Mer uppdatering om detta kommer efter detta besok aeven med bilder.
Om en timme aer vi bjudna pá middag hos en peruansk familj, i utkanten av Miraflores, daer vi bor.
See You!

I tron på ett bättre liv

Skolbarnen på Victor Maldonadoskolan i byn Sachaca, en kvarts bilresa från Arequipa i södra Peru, lever med precis liknande visioner om framtiden med utbildning, karriär och familj som svenska barn. Men där stannar likheterna.
I tron på ett bättre liv i storstäderna, bort från misär i sina hemtrakter i de Andiska områdena som Puno samt från Bolivias fattigaste delar som gränsar till Peru, försöker familjerna ta sig till Arequipa, men inser snabbt att livet inte blir bättre. Snarare tvärtom.
Skolbarnens vardag innebär psykiskt och fysiskt våld varje dag, såväl i skolan som hemma. Vid en intervju med en volontär som arbetar för volontärorganisationen GVI, Global Vision International, som lärare på Victor Maldonadoskolan i byn Sachaca, fick jag ta del av mycket intressanta men fruktansvärda upplevelser som barnen i byn lever med varje dag.
Barnens utsatthet genom fysiskt och psykiskt våld både i skolan och hemma sätter ofta sin prägel på deras beteenden, framförallt under lektionerna genom svåra koncentrationssvårigheter. Barnen törs inte kavla upp ärmarna på sina tröjor, trots den heta värmen. Skräcken att visa upp blåmärken i skolan efter sina plågoandar till föräldrar, gör att lidandet blir allt större och att det påverkar utbildningen i skolan, då tryggheten är totalt obefintlig.
Utemiljön visar också på oerhörda skillnader i förhållande till den svenska och västerländska skolmiljön. Det finns inte ens riktiga grusvägar som är möjlig att promenera normalt på. Istället rasar stora stenar och grusruiner när regnperioderna har satt fart. Skolgården ger inte barnen den allra bästa tillfredsställelse och trygghet, då den som så många andra skolgårdar ligger i en sluttning utmed bergen. Gungor och klätterställningar som svenska och västerländska skolbarn tar för givet att ska finnas, är eleverna i Sachaca totalt ovetande om.
Inte heller accepterar rektor och lärare på Victor Maldonado att skolbarnen pratar sitt eget språk, qechua, som är Perus näst största språk efter spanskan. Trots att en del lärare själva kommer från utkanten av Arequipa, blir barnen agade eller psykiskt trakasserade om de inte talar spanska, såväl på rasterna som på lektionerna.
Precis som i Sverige råder det allmän skolplikt i Peru. Likaså är all utbildning gratis. Men det märks inte på utbildningsnivån och fördelningen av resurser till skolorna och eleverna i Peru. Föräldrarna får själva skaffa all skolmaterial till sina barn. Likaså sjukförsäkring, läkar- samt tandläkarbesök.
Våldet förknippat med auktoritet och språkhindret för barnen i byskolorna gör livet inte sällan outhärdlig för barnen. Likaså den bristande jämställdheten mellan flickor och pojkar i skolorna men framförallt utbildningens låga nivå, påverkar också livet mycket negativt. Våldets dominoeffekt, där barnen blir slagna och trakasserade av lärarna, som i sin tur blir misshandlade av sina män, visar därmed auktoritet mot den som anses svagare genom att slå och trakassera.
Eftersom det är skolmaterial, motivation, men framförallt trygghet som driver barnen bland annat på Victor Maldonado att kämpa vidare i skolan, är det hög tid att Peru, som är ett land under stark utveckling på andra områden, fortsättningsvis uppmuntras till jämställdhet och trygghet i form av ökad kvalitet på utbildning av västvärlden och Sverige. Startkapital från Sverige och fortsatt verksamma västerländska organisationer som arbetar fokuserat på våldsutsatta kvinnor och barn med genusperspektiv och utbildning som centrala verktyg, är några konkreta förslag som på sikt kan öka jämställdheten, tryggheten och utbildningsnivån för bland annat barnen på Victor Maldonadoskolan i byn Sachaca utanför Arequipa.
2011 är det nationellt val i Peru. Trots två mandat, om än inte sammanhängande, så har inte det vänstersocialistiska APRA-partiet med Alán García i spetsen visat på ökad social välfärd och jämlikhet för ett tryggare liv med ökad utbildning för de som är i mest behov av det.

Av: Maria Lilja

Skolgården på Victor Maldonado

En avslutande bild från samlingen av Victor Maldonadoskolan i byn Sachaca utanför Arequipa... Det här är vad skolbarnen ser varje dag inifrån klassrummet.

Något av en nationalrätt

Cuy, grillad marsvin, är något av en delikatess speciellt från byarna i Anderna. Ett till synes fortfarande levande marsvin får följa med barnen på Victor Maldonadoskolan, då skolan har ordnat husdjurens dag. Detta dock innan den ska grillas...

Nâgot som de flesta svenskar inte har skàdat pà àr och dar...

Ett par pojkar kollar nyfiket efter något på skolans enda toalett. En mycket risig sådan, något som visar sig vara ännu värre inuti, med avföring kring och utanför hålet som de sitter på vid varje toalettbesök. Mindre trevligt kan jag tänka mig, men allt är ju relativt...

Peru är inte allt...

... och undervisning om länder på vita tavlan. Barnen på Victor Maldonado har alltid trott att hela världen bestàr av Peru.

Peru, Sverige och England i topp

En dag med några av världens olika flaggor som volontärerna visar barnen...

En liten ljusglimt i den morka vardagen

Dansens dag präglas av glädje och värme pá Victor Maldonado. Något som ter sig totalt obefintligt i skolans och hemmets vardag för de här barnen. Kläderna och banden på huvudena och kring midjorna har barnen gjort själva, tillsammans med GVI som står för materialet. Barnen på bilden kommer från Andernas olika områden, som bland annat Puno. Det finns även barn från Bolivias fattiga områden som med möda har tagit sig till Arequipa, i hopp om ett bättre liv i städerna. Istället kantas tillvaron av total misär genom dålig utbildning, våld i hemmet och i skolan. Men volontärorganisationen GVI sätter ljus i tillvaron för barnen, då de ibland ordnar dans i skolan och utflykter till Arequipas centrala del.

Banens skola

Detta är Victor Maldonadoskolan i byn Sachaca, en kvarts bilresa från staden Arequipa. På bottenvåningen går eleverna i årskurs ett till tre. På övervåningen går eleverna från årskurs fyra och uppåt. En ganska sliten byggnad, men jag trodde ändå att den skulle vara mer likt en ruin innan jag fick se skolbyggnaden.

Pavels vardag

Pavel, 6 år, en av de utsatta barn som varje dag får möta våldet i skolan och hemma. Vid en intervju med envolontär som arbetar för volontärorganisationen GVI, Global Vision International, som lärare på Victor Maldonadoskolan i byn Sachaca fick jag ta del av mycket intressanta men fruktansvärda upplevelser sombarnen i byn lever med varje dag.

Pavels utsatthet genom fysiskt och psykiskt våld både i skolan och hemma har satt sin prägel på hans beteende, framförallt under lektionerna. Inte sällan törs varken Pavel och flera andra barn inte kavla upp ärmarna på sina tröjor, trots den heta värmen. Skräcken att visa upp blåmärkena i skolan efter sina plågoandar till föräldrar, gör att lidandet blir allt större och att det påverkar lärandet i skolan, då tryggheten är totalt obefintlig.

Problem med intenet

Har for narvarande problem med internet pahotellet som jag bor pa nu. Men om nagon dag kommer jag till ett nytt stalle och kan dà lagga in mer intressanta bilder och berattelser om mitt aventyr i Peru.
See You!

Nätverk för ett liv utan våld

I dagarna två har jag deltagit vid seminarier som handlar om hur de olika kvinnoorganisationerna här i Arequipa tillsammans kämpar mot våldet, främst i nära relationer. Jag har mött en hel del intressanta människor som säkerligen med all sin vilja och kraft tillsammans med Svalorna Latinamerika kan arbeta för en tryggare och mer vädig vardagssituation för utsatta kvinnor och barn.

Nätverket består av flera lokala kvinnoorganisationer, bland annat Red Mujer Rural, Centro de Investigación Educatión y Desarollo CIED samt kvinnojouren Centro Emergencia Mujer som deltog under nätverksdagarna i Arequipa.

I stora drag handlade seminarierna om den stora acceptans som faktiskt råder här i Peru, när det gäller att utföra våld mot kvinnor och barn. Problemet med hjälpinstanser som social verksamhet och polis, är att avstånden mellan Arequipa med dess hjälpinsatser till de kvinnor och barn som är i behov av stöd och hjälp, är för långa. Det har bland annat sin bakgrund i att de kvinnor som behöver hjälp, samtidigt måste ta hand om hemmet med allt vad det innebär. Det gör att tiden inte räcker till heller, då det ofta tar flera timmar för dem att ta sig till stan från byarna. Ett annat problem är att lagarna i Peru inte är tillräckligt tydliga för ett skydd av utsatta kvinnor och barn. Rättsväsendet i Peru skyddar många gånger förövaren, bland annat med hjälp av de sk terapuetiska lagarna, främst gällande abortfrågan. Har nämnt detta kort i ett tidigare inlägg.

Kvinnan på bilden ovan var en av de engagerade deltagarna som representerade en av kvinnoorganisationerna CIED, Roberta Marmanillo Aguayo, som arbetar med socioekonomisk verksamhet runt om i Arequipa. Med betydande instatser arbetar CIED med att stärka deltagardemokratin i byarna. Förhoppningsvis ska de övervinna fattigdom, våld i nära relationer samt en centralisering av makteliten i landet.

Men allt detta arbete tar tid. Inget görs av sig själv och ensam är man inte heller stark. Därför är det av stor väsentlighet att nätverket håller ihop och får möjlighet att kämpa för samma rättigheter inom alla områden och samhällen. Svalorna Latinamerika har varit en av initiativtagarna till detta nätverksbildande. En mycket viktig initiativ som förhoppningsvis kommer att stärka alla lokala kvinnoorganisationer för ett vidare samarbete med befolkningen samt ökad trygghet för våldsutsatta kvinnor och barn.

Imorgon bär det vidare till staden Cusco, med förhoppning om att träffa kvinnoorganisationer även där. I Lima, dit jag ska återvända i slutet av denna resa, har jag redan nu uppbokade träffar med en lokal biståndsorganisation som heter IDEA, och har samarbete med Sida. Får se nu hur den organisatioinen kommer att bära i framtiden för Limas utsatta befolkning. Med spänning och en del frustration, ser jag fram emot intervju med vår svenska representant där.

Barnens dag i byn Maca

Vid den internationella barndagen i byn Maca i Anderna, några timmars resa från Arequipa, var det barnens dag där de visade att det är dags att visa respekt för alla världens barn, oavsett nationalitet och annat ursprung. En mycket viktig dag för hela världen, där det är viktigt att alla världens hörn med dess olika organisationer och medborgare aktivt deltar för att alla barn, speciellt de mest utsatta i form av etnicitet och annan bakgrund, får ett värdigt och tryggt liv hemma som i skolan som i samhället i övrigt. Sverige är ett land som har resurser att dels bevaka som att bistå fattigare delar av världens barn, för ett jämnlikare samhälle världen över. Fantastiska barn som är så skärpta och visar att denna dag är så viktig.

Jobb i kombination med studier

Milbia, 14, både studerar litteratur och matematik. Detta samtidigt som hon, som så många andra barn, så fort turisterna anländer, måste få in pengar till familjen och nära och kära. Livet för en 14-åring i Peru har en oerhört skarp kontrast till livet för en 14-åring i Sverige. Min upplevelse av dessa två kontraster, är att i Sverige tar vi allt för givet. Förväntningarna på andra för att få det man själv vill ha är så självklart, för såväl en 14-åring som vilken ålder som helst i Sverige. Detta medan en 14-åring i Peru mer eller mindre kan vara tvingad att tjäna in pengar för sitt och familjens leverbröd. Men allt är ju relativt, brukar jag säga. Det finns med stark sannolikhet också andra orsaker till att unga människor måste jobba in pengar till sin familj. Men  i allafall så är jag mycket inponerad av de vackra kläderna och dess olika starka färger i kombination. Nu är vi snart framme i Chivay och där väntar en lunchbuffé innan det är dags att besöka "hot springs", varma vattenkällor utomhus.

På bussen

Här är vår trevliga och duktiga guide Jesús

Chivaya nästa!

Påväg upp till indianbyn Chivay bland Andernas bergstoppar i Peru. Drygt halvvägs dit, stannade vi på 4000 meters höjd för en kort paus. Indianflickorna och deras mor hoppas verkligen att vi ska köpa något.

Luften börjar bli allt tunnare och syrefattigare ju högre upp på Anderna vi kommer. Men några kokablad tuggandes och lite kokaté på nästa anhalt, så klarade vi av den syrefattiga luften. Vi blev liksom rekommenderade detta av vår duktiga guide.

Grattis Cecilia!

Jag instämmer med Birgitta Ohlsson att det är fantastiskt roligt och viktigt att den liberala rörelsen får stå i centrum i europafrågorna genom Cecilia Malmström som vår nya europakommissionär!

Som blivande statsvetare och för tillfälligt stationerad i Peru för att möta verkligheten hos de utsatta kvinnor och barn i landet, ser jag möjligheten för Malmström och folkpartiet att fokusera på jämställdheten, så att även kvinnor och barn i ett land som Peru får ta del av de liberala europeiska kunskaperna.

Alla känner ju till att ett globalt samarbete världen över ger bästa resultat på sikt. Därför är det för mig och Liberala Kvinnor orimligt att agera på annat sätt än så.

Personalen på Materno Infatil hospital

Efter en del research på barnsjukhuset i Lima, så har jag skapat mig lite kontakter med barnsköterskan på bilden, Telma Tello. En mycket sympatisk och varm person, som verkligen tog sig tid att hjälpa mig med mitt sökande efter min bakgrundshistoria. Hon säger bokstavligen att hon vill och ska göra allt för att hjälpa mig att hitta mitt ursprung.

Det tackar jag för!
Detta har lett till att jag nu med hjälp av barnsjukhusets chef, som också visas på bilden, förhoppningsvis får något svar om drygt en vecka. Nu är jag med andra ord ”vip-kund” på sjukhuset, blir insläppt så fort de polisklädda vakterna ser mig vid entrén.
Jag måste säga att sjukhusets karaktär inte verkar vara det mest högkvalitativa vad gäller inredning och verktyg för att upprätthålla fullgod sjukvård. Däremot är det en fantastisk personal, sköterskor och läkare, som verkligen arbetar med hjärtat vid sidan av det hårda arbetet som krävs för att ta hand om alla sjuka barn som kommer in dit hela dagarna. Det märks att tiden är en viktig resurs här i Lima och Peru, till skillnad från den svenska sjukvården, där tiden är en av personalens och i allmänhet människornas största fiende.
Nu återstår det för mig att återigen besöka Materno Infantil de San Bartolomé om knappt två veckor, för att kanske få svar på var och med vilka föräldrar och eller syskon jag startade mitt liv.
Jag har nu landat och stationerat in mig på hotellet i Arequipa, där mitt demokratiarbete skall fortsätta. Jag ska på måndag träffa Svalorna Latinamerika, som jag nämnt tidigare, för utforskning om arbetet bland landsbygdens befolkning.
Nu ska vi gå och äta en bit mat igen;-). Något som aldrig sitter i vägen för en gormé…

Väl mött efter nya uppdrag!

Minskat bistånd till Peru

Idag har jag besökt de två biståndsorganisationerna Sida och Diakonia som är stationerade här i Lima. Det var två förhållandevis korta möten med dessa representanter, men väl så givande för en förhoppningsvis bra start på detta projekt.
Sida kommer att fasa ut demokratiseringsarbetet för Perus befolkning nästa år. Något som enligt Sidas representant är synd, och det anser även jag. Mötet med Diakonias representant visade på samma åsikt vad gäller minskningen av biståndet till Latinamerika och Peru.
Det var två mycket gästvänliga och trevliga representanter som tog emot mig. Något som jag reflekterade över vid besöket med Diakonias representant, var att 50% av Diakonias intäkter kommer från Sida. Vilket skulle innebära att när Sidas verksamhet och därmed intäkter till Diakoni, eftersom de samarbetar ekonomiskt, Diakonias budget halveras. Hoppet finns dock kvar hos andra organisationer som Diakonia har varit i kontakt med för kommande framtida arbete för ökat välstånd bland befolkningen i Peru. Något annat väsentligt som Diakonia lyfte fram, var att arbetet av de olika bistånds- och demokratiorganisationerna för en bra regionalpolitik mellan de olika regioner i Peru var bra. Jag ska ta reda på mer om detta för ett bra arbete.
Jag kommer att kontakta de lokala organisationer som Sida och Diakonia arbetar för för vidare undersökning för befolkningens demokrati. På måndag ska jag träffa en representant för Svalorna Latinamerika i Arequipa, då jag förhoppningsvis har möjlighet att följa deras arbete där.
Nu ska vi gå ut någonstans på Limas gator och hitta ett bra matställe för att avsluta dagen. Imorgon bär det av till Arequipa.
Ha en trevlig dag och kväll!

Här börjar historien...

Bienvenidos y Buenos Diáz!

Med min första dag i Peru och Lima, besökte jag det barnsjukhus som jag vistades på de första nio månaderna innan jag adopterades till Sverige - Materno Infantil de San Bartolomé ser ut så här som ovan.

Så började alltså min demokratiresa till Peru, som jag länge har väntat på.

Idag kör mitt demokratiprojekt igång, genom två introduktionsbesök hos två biståndsorganisationerna Sida och Diakonia, som båda arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter här i Lima, allt från att bistå med insatser till urbefolkningens rättigheter, utsatta kvinnor och barn, till att lösa problematiken med att så många människor i Peru försvinner och inte återfinns.

Min uppgift för mina stipendieansökan är att delge folkpartiet riks en rapport om hur demokratiska biståndsorganisationer arbetar för ökad demokratisering för främst utsatta kvinnor o barn i Peru.

Med full respekt för mitt arbete och dess utmaningar här i Peru, så kommer denna resa med all säkerhet att leda till att jag kan bidra de peruanska kvinnoorganisationerna som Demus och Flora Tristan med vad den svenska liberalismen har att erbjuda människor i utsatthet. Något som den liberala rörelsen starkt arbetar för, såväl teoretiskt som í verkligheten.

Idag börjar jag med att söka min historia genom att träffa den sk manager, chef, för barnsjukhuset Materno Infantil de San Bartolomé, för att vidare kunna forska fram mitt ursprung.

En fundering som jag förhoppningsvis får svar på, är hur förhållandet är mellan mitt ursprung och dess olika konsekvenser och det demokratiarbete som jag nu påbörjar här i Peru med undersökning av hur utsatta kvinnor och barn lever samt vilket stöd de får av de olika biståndsorganisationer som finn här.

Barn i länder som Peru, är utsatta oavsett om de föds av föräldar med politiska konflikter i familjen, där det slutar med flykt från hemlandet, eller om barnen lämnas bort i tron på ett bättre liv av sina biologiska föräldrar. Ett trauma har således skett på ett eller annat vis. Vad jag menar är att barn som måste fly med eller utan sina föräldrar, bort från politiskt hot och tortyr, slits från sitt hemland under mycket förfärliga förhållanden. Barn som överges av sina biologiska föräldrar och därmed blir adopterade till västvärlden, upplever också de ett trauma, dock under en kort tid i sitt tidiga liv. Men här slutar likheterna. Som adopterad kan jag intyga detta.

Mer om detta kommer senare. Nu börjar det närma sig lunch dag två och det behöver jag nu. Jag har en lång eftermiddag framför mig efter besöket på barnsjukhuset och senare under dagen besök på Sida och Diakonia.

Väl mött i kväll!

Ciao!

Givande besök

Förra veckan besökte jag och några partikamrater Jobbcenter i Ljustadalen, en av Sundsvalls kommuns verksamheter för människor som har kommit bort från sitt missbruk och vill komma ut i samhället igen. Jobbcenter arbetar idag med personer som har levt i missbruk men tagit sig ur detta och ska gå vidare ut i samhället.
Det var mycket intressant att ta del av deras information om den stora sammanslagningen som missbrukarvården nu ska göra i Sundsvall från och med november månad. Kommunen gör nu besparingar på totalt 9 miljoner kronor inom missbruksvården, vilket innebär att Jobbcenter, Hillsta center slås ihop med Trägruppen från Kvissleby. Detta samtidigt som Sundsvalls behandlingshem Ågården, Hillsta öppenvård och Linan också flyttar ut till Ljustadalen och blir öppenvård.
Trots besparingar genom sammanslagning, så ser jag/vi att denna idé är en mycket god idé, främst med anledning av snabbare och enklare kommunikation mellan brukare och personal. Men framförallt för en effektivare behandling bort från missbruket än vad som är idagsläget.
Det gäller bara att få med FAVI, förvaltningen för arbetsmarknad, vuxenutbildning och integration, på tåget. Detta för att övergången från behandling till arbete ska vara enklare för brukarna.
Men som sagt ett mycket trevligt besök och en intressant omorganisation sker nu inom missbrukarvården i Sundsvall!

En resa i demokratins tecken!

Äntligen har jag bokat min första resa till mitt hemland Peru!

Huvudsyftet kommer att vara en demokratistudie i Arequipa, som ligger i södra Peru, med kvinnor och barn som fokusgrupper. Jag har i dagsläget kontakt med svenska organisationer som arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter i Peru, bland annat Svalorna Latinamerika.

När jag kommer till Arequipa ska jag träffa Svalornas landrepresentanter och följa deras metodarbete för en förstärkt demokrati för barn och kvinnor, samt förhoppningsvis få träffa de utsatta människorna i Peru.

Jag ser fram emot denna studieresa med glädje, inspiration, men framförallt en oerhörd utmaning för mig, för ett vidare arbete med demokratifrågor främst för kvinnor och barn världen över!

Och som grädde på moset har jag nu påbörjat en spanskakurs som förhoppningsvis leder till bra kommunikation i Peru både nu och nästa resa som jag gör!

Framtidens utmaningar

Med ett år kvar till valet 2010, så är nu Liberala Kvinnor i startgroparna för en utökad jämställdhetspolitik i folkpartiet!

Liberala Kvinnor har idag inget nedskrivet åsiktsprogram. Därför har vi nu träffats i Stockholm i helgen, där vi kört igång med våra programgrupper inom flera olika politikområden. Jag sitter med i våldsgruppen, som utpräglat arbetar med våld i nära relationer.

Min uppgift är att lyfta fram konkreta idéer och förslag för hur vi kämpar mot hedervåld ur ett jämställdhetsperspektiv. En inte alltför enkel uppgift, och som dessutom berör såväl svenskfödda som familjer med invandrarbakgrund.

Jag hoppas också att intresserade liberala kvinnor i vårt län, Västernorrland, vill och kan, mer eller mindre, återigen engagera sig (eftersom vi idag har en vilande verksamhet här i länet) i dessa viktiga frågor som Liberala kvinnor står för.

Det är dags att göra oss hörda! Detta genom fler liberala aktiviteter, såväl i Västernorrland som i hela landet!

Vad är bäst för eleverna?

En underhållande och inspirationsrik kväll igår på Kulturmagasinet med flera talare med olika ínflytande i skolans sfär, gav mig inspiration och förståelse för att skolan är och har varit mer än kunskapsbaserat avgörande för eleverna.
Något som föll mig i smaken under gårdagens föreläsningar (men som egentligen är ganska självklart och logiskt i ett samspel mellan människor), var när Tomas Jerbo lyfte fram att den direkta kontakten mellan individer, speciellt i skolan bland barn och ungdomar, är en avgörande roll för hur det kommer att gå för många av eleverna i skolan.
Rätt kul var även att Tomas Jerbo (Clownen Daff Daff) delade min teori om att skolmaten är underprioriterad i den politiska diskussionen. Utifrån mina synpynkter så anser jag det att skolmaten, å ena sidan i under min tid i skolan, för mig var en högt prioriterad tillvaro för att jag skulle må bra. Utifrån många andras synpunkter, å den andra sidan, iallafall under min tid i skolan, så var skolmaten för oss elever en bisak, till och med så lågt prioriterat att det ansåg som äckligt att äta i skolans matsalar... (för mig obegripligt...). Istället gick fleratalet elever till gatukötet i Sörberge och käkade skrovmål t ex. Vilket gav förödande effekter på resultatet i skolan, dels med anledning av att tiden inte räckte till för att ta sig dit och tillbaks till skolan, samtidigt som de skulle käka upp sitt skrovmål på plats...
Precis som idag som då, när jag gick på högstadiet och var tvungen att insupa all den mat som serverades, (något annat val var inte att tänka på, när avståndet till city och tillbaka var tämligen för långt för att promenera över en rast...;-), slog det mig att vi faktiskt hade en välmående måltid varje dag i vår skola, om jag jämför med andra skolor på större orter. Då jag gick på Sörbergeskolan, lagades såg gott som all mat på plats. Idag gäller inte detsamma. Idag forslas maten till dels skoleleverna som till de äldre, från någon annanstans... det kan vara miltals ifrån, det kan även vara från andra städer.
Mycket har hänt sedan jag själv gick i grundskolan. Men en sak vet jag i allafall. Det är att utöver alla teoretiska sammanhang (som jag verkligen förespråkar på alla nivåer), så är mötet mellan individer något av det högst prioriterade, för hur man som människa agerar gentemot andra och även för sin egen del.
Praktiskt input som tillskott till undervisning för elevernas kunskap och välmående är något som även forskning visar på att är en viktig start på elevernas skolvecka. Detta för att på sikt ge kraft åt eleverna och höja ribban på deras kunskaper i förlängningen. Detta samtidigt som skolan och skolmaten (som jag faktiskt älskade under min tid i grundskolan) är en motivatioinsfaktor som ger möjlighet till en värdig och inflytelserik vardag hos varje elev - oavsett bakgrund.
Jag vill avsluta med att säga att ett starkare inflytande bland elevråden borde ge skolans elever större valfrihet för vad de ska ha på sin matsedel varje vecka.¨
Något som politiker och tjänstemän måste jobba på!

Bra med utbildning

Det är inte en dag för tidigt att tjänstemännen inom olika myndigheter i vårt län nu skall få spetsutbildning i hedersrelaterat våld.

En mycket viktig insats är detta, trots att vi för den skull inte får glömma bort att våld i nära relationer har ett relativt omfattande mörkertal bland svenskfödda familjer.

Jag tycker inte att vi skall acceptera något som helst våld, oavsett relationsnivå eller etnisk bakgrund. Så som du själv vill bli behandlad, skall du behandla andra.

Det är i allafall jättebra att myndighetspersoner får utbildning i olika former av våld och dess begreppsdefinitioner. Men viktigt är också att alla instanser, skola, socialtjänst, polis m m, som är kopplade till barn och ungdomar med olika bakgrunder, får möjlighet att öka samarbetet med varandra för en bättre kommunikation och beslut för de som utsätts för våld.

Var finns barn och ungas rättigheter i lagens namn?

Inlägg från mig i st.nu idag, angående familjen Halilovs svåra familjesituation:

Det går inte att med ord beskriva den fruktansvärda situation som Murads och Rosas familj fått utstå.
Men jag kommer inte att lägga locket på i den här frågan, varken för deras familj eller någon annan i liknande situation! Jag har haft kontinuerlig kontakt med Rosa och Murad - två fantastiska duktiga ungdomar med många framtidsplaner och vänner kring sig, som vet vad de vill!
Rosa och jag har skrivit debattartikel om detta och jag har kontaktat riksdagen vid några tillfällen för mer stöd och hjälp för just Rosas familjs skull, men även för andra i liknande situation, dock ännu utan respons. Förslag på lagförändring kan vara att tänka på...
Murad och Rosas familj, främst med deras lillebror Emil, är värda ett betydligt bättre och tryggare liv, med sina nära och kära i sin närvaro, precis som vilket barn och vilken ungdom som helst! Som dessutom har skapat sig ett trygg och utvecklande tillvaro i det samhälle som de är uppväxta och har blivit rotade i. För vem vet vad som väntar i Kazakstan?
FN:s barnkonvention tåls att följas!

Se länk: www.st.nu

Stärk demokratin för unga!

Deltog på ett mycket intressant och välinformerad eftermiddag på Kyrkans Hus med Fryshusets grundare Anders Carlberg för några veckor sedan. De glömda barnen kan vi politiker och andra viktiga aktörer, för stärkt demokrati för unga, inte komma åt om vi inte i ett tidigt stadium sätter de ungas preferenser i centrum och bidrar med våra intressen till alla unga. Samtidigt måste vi vid beslutsfattande tänka på att oavsett var du kommer ifrån och vem du än är, så har vi alla samma bakgrund sedan begynnelsen. Carlberg drog upp några konkreta exempel på kända väletablerade vuxna idag som har växt upp med missbrukande föräldrar, och hur de som maskrosbarn har lyckats i samhället i vuxen ålder.

Man kan se maskrosbarn utifrån olika perspektiv, och Carlberg hänvisade till fyra viktiga punkter som är värd att uppmärksamma och som han refererade utifrån några kända människor som har starkt inflytande i samhället idag i olika sammanhang. Carlberg pratade om barn som lever som en hjälte i ett missbrukarhem, den destruktiva syndabocken som tar på sig skulden för hur det är hemma och själv med stor sannolikhet hamnar i missbruk och kriminalitet och sedan inte sällan begår självmord. Han pratade även om barnen som en clown i ett destruktiv hem, som alltid fixar allt och skojar med omgivningen för att orka med den jobbiga hemsituationen. Det tysta barnet som alltid håller masken och anpassar sig till den destruktiva tillvaron hemma och som också tar på sig skulden för att mamma eller pappa missbrukar droger och eller alkohol. Ungefär 10 procent av Sveriges unga kommer aldrig in i samhället. Det motsvarar en kostnad på ungefär 18 miljoner kronor per barn och år.

Mina egna reflektioner kring detta, är att vi vuxna har ett etoncentriskt förhållningssätt till barn och unga, speciellt de med annan bakgrund än den normativt medelsvenska. Vi måste utgå ifrån att alla har samma fundamentala rättigheter och friheter som vem som helst. Våra tankegångar är den samma, oavsett ung eller gammal, vit eller svart, missbrukare eller inte missbrukare. Det är också viktigt att vi funderar över vad barn och ungdomar brinner för, vad de är intresserade av, för att vi ska kunna hjälpa och stödja dem utifrån deras olika förutsättningar.

Avslutningsvis ställer jag mig som politiker frågan om hur vi i våra politiska partier ser på den etniska bakgrunden, när vi fattar beslut som berör barn och ungdomar med annan bakgrund än den normativt medelsvenska. Tänker vi på varför ett barn systematiskt skolkar i skolan, innan vi beslutar om repressalier för barnets föräldrar? Funderar vi på varför ett barn eller ungdom dricker alkohol varje helg och aldrig är hemma? Må hända att frestelsen är stor i början och att de vill vara en i gänget för att vara cool. Men det finns så många barn och ungdomar som inte heller har ett riktigt hem med trygghet och kärlek. Istället väljer dem de minst onda, genom att hänga nere i centrum och därmed tar de sin första drog.

Jag har själv ingen konkret lösning på detta, men jag anser i alla fall att som beslutsfattare måste vi se tillströmning av individer från andra länder, från andra bakgrunder än den trygga kärleksfulla familjen som en tillgång och framför allt se barnet och ungdomarna som en resurs, samt utgå från deras preferenser i stora drag.

Välj inte bort flyktingar med störst behov!

Pressmeddelande om kommunernas hantering av flyktingmottagandet:


PRESSMEDDELANDE 2009-02-18

SKL och Migrationsverket har nyligen presenterat brister kring de kommunala besluten om mottagande av flyktingar med särskilda behov. Flyktingar med funktionshinder och familjer med många barn får sällan eller aldrig en introduktionsplats i den kommun de hamnar i. Vinnarna är istället välutbildade flyktingar som ofta skaffar sig bostad och arbeten på egen hand.
"Vi får inte välja bort de flyktingar som kanske har störst behov av stöd och hjälp. Det är ett medmänskligt ansvar", säger Maria Lilja som nu tar upp frågan i kommunfullmäktige genom nedanstående interpellation;


Vilka flyktingar prioriteras?
Kommunerna har en central uppgift att fylla i den svenska flyktingpolitiken. I de flesta fall sköts detta väl, då kommunerna sammantaget tar emot ungefär 20 000 flyktingar per år med uppehållstillstånd som följd.

Där det däremot brister, är de kommunala besluten kring resurssvaga flyktingar, såsom funktionshindrade, analfabeter, familjer med många barn och flyktingar med traumatiska upplevelser med sig i bagaget. Dessa utsatta människor får ofta avslag från alltför många kommuner. Istället prioriteras välutbildade flyktingar som ofta skaffar sig bostad och arbete på egen hand.

Detta har vi kunnat ta del av bland annat genom uttalande av Migrationsverkets Dan Eliasson i olika medier.

Ur ett humanitärt perspektiv bör vi prioritera de mest behövande framför kronor och ören. Detta är vad svensk flyktingpolitik grundar sig på!

Eftersom Sveriges kommuner och landsting, SKL, anser att staten ska ge kommunerna högre bidrag under längre tid än som görs idag, för att stödja flyktingar med särskilt behov, så ställer jag därmed frågan till socialnämnden:

Tar Sundsvall emot flyktingar med särskilda behov?

Fortsatt arbetete för Bosvedjans unga

Träffen i tisdags förmiddag med alla berörda aktörer, citypolisen, HSB, soc, lokala BRÅ-gruppen o Bosvedjeskolans rektor samt representant från kultur- o fritidsnämnden genom min närvaro, gällande frågan om ungdomsgård i Bosvedjan, gick ut på att diskutera och resonera kring förra fredagens kvällsaktiviteter i kyrkans lokaler för ungdomarna i Bosvedjan som jag deltog i. Eftersom denna lösning är på prov, för att se om det blir någon uppslutning av barn och ungdomar som inte har någonstans att vara, så var det väsentligt att gå vidare i diskussion för en relativt snabb lösning.

Det vi kom fram till var dessa tre punkter måste ses över för åtgärdande:

- Se över samtliga lämpliga lokaler i Bosvedjan för dessa ungdomar.

- Träffa så många politiker och tjänstemän som möjligt samt frivilligorganisationen Idéer för livet.

- Ta reda på mer information om det kooperativt drivna Ljustagårdenprojektet.

- Skapa bättre relation mellan ungdomarna i området, polis och socialtjänst.

Idéer för livet är en stiftelse inom Skandiakoncernen som har sitt syfte att utföra bra saker för ungdomar, där det även är möjligt att söka stipendium för att få pengar till verksamhet.

Planerna är att denna informella grupp som träffades i tisdags, skall på nytt bjuda in hela BRÅ-gruppen för att få igång en aktiv arbetsgrupp som jobbar för ungdomarna i området. Det är även tänkt att ha en informationsträff med allmänheten längre fram i vår, då vi kanske ser något resultat av träffar och försök till verksamhet.

Det som tidigare är känt, är att det blir en skateboardanläggning i Bosvedjans centrum, för cirka 50 000 kr. Det är verkligen jättebra även med uteaktiviteter! Men de här ungdomarna behöver även vuxenstöd som hjälp på traven och då är det nödvändigt med tillgänglighet även inomhus med!

Jag hoppas och tror att berörda aktörer söker pengar hos FATI, samverkan mellan barn- och utbildning, socialtjänst o kultur- o fritid, som de redan är informerade om. Det är även tänkt att man ska kolla upp tillgängligheten bland annat i den gamla ungdomsgården i området, men som läget är idag, så är en ledig lokal i Bosvedjan tydligen påväg att hyras ut till någon annan verksamhet. Det är mycket beklagligt att inte ungdomarnas intresse har prioriterats tillräckligt snabbt!

Om vi fokuserar oss på att se barn och ungdomar som resurser och investering för framtiden, så slipper kommunen och alla boende i beörda område uppleva den förskjutning av kostnader som uppkommer på grund av dålig investering.

Glöm inte bort ungdomarna!

I fredags besökte jag, i egenskap av ledamot i Sundsvalls kultur- och fritidsnämnd, ungdomarna i Bosvedjan. De har fått låna kyrkans lokaler för att man ska pröva och se om det finns behov av att stationera ungdomarna i Bosvedjan någonstans, kanske på frivillig basis med några anställda personal. Deras fritidsgård tog majoriteten i Sundsvall bort för några år sedan. Sedan dess har inte ungdomarna haft någonstans att hålla till efter skolan och på fritiden i övrigt i sitt närområde.

Det var en mycket intressant och trevlig fredagskväll med ungdomarna och deras ledare tyckte jag! Gud var roligt ungdomarna tyckte att det var när de lagade mat tillsammans och dukade fram allt som skulle vara till. Vi åt tacos som de hade gjort och det var hur gott som helst kan jag säga! Jag spelade pingis med en av ungdomarna och det var "skitkul"! Jag tror han tyckte detsamma.

Det finns så mycket energi i de ungdomar som jag mötte i fredags. De skriker efter någonstans att vara och där det finns vuxna som stöd. Här gäller det att vi kan ge ungdomarna det de vill ha, inte servera dem en massa prylar, utan istället uppmuntra dem till att kunna göra saker i närheten där de bor och tillsammans med andra. En mycket viktig aspekt!

Vad dessa ungdomar önskar, är att de ska kunna få vara någonstans ungefär onsdagar och fredagar. Vi känner till att det finns utrymme för de här ungdomarna i Bosvedjans centrum, men där kommunen ännu inte tagit steget att öppna upp för mer tillgänglighet för dem. Istället har de hängt utomhus i Bosvedjans centrum eller rört sig vidare till Skönsberg eller stan.

Jag talade med citygruppen för polisen i Sundsvall vid matbordet i fredags kväll, och deras initiativ till de här tre fredagarna för ungdomarna i Bosvedjan, har varit fantastiskt bra och det är ett startskott på något som verkligen kan bli något riktigt bra för de här ungdomarna och deras välmående. Det har skett samarbete med BRÅ lokalt och även socialtjänsten var på besök under kvällen.

Eftersom det finns två lokaler i Bosvedjans centrum att tillgå, så är det hög tid att de styrande politikerna i Sundsvall fattar beslut om tillgänglighet för ungdomarna. Alternativet kan vara att andra intressegrupper i kommunen tillsammans med personal driver en "ungdomsgård" vidare i Bosvedjan. Det kommer att löna sig i längden. Det gäller att se långsiktigt när vi gör besparingar, för att hitta bra lösningar för ungdomarna och allmänheten - inte minst så måste vi tro på våra ungdomar och deras idéer. De har mycket att ge!

Jag håller tummarna för er ungdomar i Bosvedjan. Ni är jätteduktiga!

Hur förstärker vi barn och ungdomskulturen?

Förra måndagen var jag på samtalskonferens i Söråker i egenskap av ledamot för kultur och fritidsnämnden i Sundsvall. Detta handlade om att stödja, utveckla och förstärka våra ungas kultur och fritid.

Det var en fanstastisk rolig, inspirerande och mycket lärorik dag med politiker, tjänstemän, fritidsledare m fl som möttes under trevliga och seriösa samtal och grupparbeten kring barn och ungdomars möjligheter att få utöva kultur och fritid så mycket som möjligt.

Vad som diskuterades var bland annat att förstärkning mellan skola och kulturverksamhet ska samarbeta betydligt mer än vad som görs idag. Vi måste understödja kulturen och vårda den så att det fångar barn och ungdomars intresse mycket mer än som det är nu. Det gäller såväl lokalt som regionalt. Förhandlingar och överensstämmelse med staten är ett måste, samtidigt som staten inte ska detaljstyra de tänkta verksamheterna.

Något som fångade mitt intresse under denna inspirerande dag, var att begreppet filosofi tidigt i skolan lyftes fram som viktigt element, för att nå ut med kultur till barn och ungdomar. Där dina tankar om vad som är sanning är lika viktiga som andras! Alltså i det här forumet vad som är relevant och vettigt utifrån ett barns eller en ungdoms perspektiv, med stöd av lärare och andra vuxna som är aktiva i verksamheterna.

Vi kom oxå fram till att det ska undersökas om det behövs en regional plattform för barn och ungdomskultur och vems ansvar det är för att nå en bra samverkan mellan inblandade aktörer. med andra ord är det viktigt med konsolidering av kultur och fritid för barn och ungdomar i vårt län. Sammanslagningar och samarbete över gränserna, dvs verksamheterna som berör barn och ungdomar är ett måste för en långsiktig utveckling av våra unga!

Hur vi ska gå vidare rent praktiskt med detta arbete, kommer att redogöras under våren då det ska arrangeras möten med ungdomar. Jättekul och viktigt! Mycket trevlig och intressant dag med intressanta människor på plats vill jag säga.

Tack ni som ordnade denna viktiga konferensdag i Söråker!

God fortsättning!

2008 är till ända. Ett nytt spännande år har vi framför oss såväl politiskt som privat. Om jag ska summera året som gått, så är det med både positiva och negativa inslag.

Politiskt så ser det inte så ljust ut, vad gäller verksamheter för barn och unga i skolan och på fritiden. Neddragningar och åter neddragningar på det som borde ses som den viktigaste pusselbiten i vårt samhälle att bevara våra barn och ungdomars behov för en utveckling av vårt samhälle.

För mig personligen började året bra, med min då ett och ett halvt åriga dotter som började deltid på förskolan. Hon stormtrivdes och gör det fortfarande. Fick jobb i april men lyckan varade inte mer än drygt ett halvår, då jag blev uppsagd. Men ingen större skada skedd. Ska istället gå upp med min c-uppsats i statsvetenskap om ett par veckor, för att sedan under våren ta ut min masterexamen i samma ämne. Intressant ska det bli, då mitt hemland Peru kommer att vara mitt forskningsområde.

Så jag måste i allafall säga att året 2008 slutade ganska bra för mig personligen, med anledning av att mitt exjobb äntligen blir färdigt. Till alla som har råkat ut för mindre roliga händelser under året som varit, vill jag bara säga att ge aldrig upp, livet är för kort för det. Ha alltid en b-plan, för sällan blir någonting som du har tänkt dig i alla fall... Lev och njut av din närhet!