Leva som man lär

"Jag är kommunist!", har jag hört en och annan i min omgivning säga. Jag tror inte att alla med detta uttryck verkligen förstår historien bakom det hela.

Glädjande nog ska kommunismens historiska bakgrund läggas in i kursplanen i historia för de svenska skoleleverna. Precis som man har läst om nazismens koncentrationsläger med Adolf Hitler i spetsen, ter det sig naturligt och mest korrekt att nazismens broder, kommunismen, också får ta plats i historieböckerna.

Först då finns det en rimlig chans att männsikor får en ökad insyn och förståelse till hur dagens samhällen i världen fungerar och inte fungerar.

Det är en aning skrämmande att övervägande skolungdomar inte känner till en av nutidens största koncentrationsläger, Gulag, i forma Sovjetunionen. Jag har själv läst om Gulag på senare tid och det finns inte ord för hur människorna behandlades där, precis som i Auschwitz.

Bilden av kommunismen och dess grundvärderingar har med andra ord en ganska skev bild av hur verkligheten har varit och hur den är idag. Tanken på det klasslösa samhället, som egentligen ligger till grund hos den marxistiska ideologin, har ju gått över till en klar elitteori om skillnaden mellan arbetarklassen och partiet. Där partiet ensamt företrädde allas intressen och därmed styrde hela samhället.

I praktiken har detta föranlett sådana skillnader mellan medborgare och stat, att det har gått över i kommunistisk diktatur. Som i verklighetens namn innebär att en person eller en grupp människor styr en stat, där befolkningen inte har något direkt inflytande i vad som händer. Bland annat genom förbud mot oberoende organisationer, avspärrning mot omvärlden och en intensiv politisk indoktrinering.


Det här är några av de många fakta kring den kommunistiska historien som borde höra till allmänbildningen i såväl grundskolan som gymnasiet. Som också visar att man berövar varje enskild människas värde av frihet och möjlighet till utveckling av sig själv och hela samhället.

Människors okränkbara värde kan endast tas tillvara genom att även lära oss av vad kommunismen har bidragit eller orsakat i praktiken - precis som nazismen.

Kan man köpa sig fri?

Nyligen fick en elev närmare 90 000 kronor i skadestånd av Malmö kommun, då han utsatts för mobbning i sin skola under flera år. Så mycket pengar har inte betalats ut till något mobbningsoffer tidigare. Det han har utsatts för kan inte köpas för pengar, men det visar dock på att en del kommuner i allafall har börjat ta mobbning på allvar.

Det sociala trycket, det vill säga samspelet mellan människor är ju något som sätter stor grund i barn- och ungdomsåren, främst barn och ungdomar emellan, men även med människor som finns i deras omgivning och som kan vara med att påverka olika situationer för respektive barn och ungdom. Detta har även präglat den utsatta killen vi talar om, om än i negativ riktning. Det är så jag tolkar hans livssituation i skolan, men kanske även i andra sammanhang.

Även yttre faktorer som medier, ex radio, teve och tidningar är med och ytterligare påverkar människans livssituation positivt och negativt. Positivt i den bemärkelsen att vi får upp ögonen för vad många människor verkligen är utsatta för, men som ingen i dennes omgivning under alla år har gjort något åt, eller ens försökt... Men det allra viktigaste är den socialisationsprocess som skapas mellan föräldrar och barn redan när de kommer ut ur mammas mage. Här har så gott som alla människor samma utgångsvärde, det vill säga att vi föds helt neutrala och oförstörda. Därefter formas våra liv i takt med de människor vi möter och skapar relationer med. Så har också skett för den skadeståndsdrabbade kille i Malmö.

Frågan är vem som bär det yttersta ansvaret när en person utsätts så kraftfullt och fruktansvärt som denna tonårspojke har gjort. Borde hans plågonander få sitt straff, eller kanske deras föräldrar om de är omyndigförklarade? Eller har vi verkligen blivit så institutionaliserade i Sverige, att vi anser att allt ansvar vilar på den kommun som våra skattepengar går till?

Om det är så, kan en kommun då köpa sig fri från allt som sker på skolgården osv? Svaret är nej. Istället krävs det ännu mer förebyggande åtgärder, men ibland även direkt handling för att det ska vara så kännbart för förövarna som möjligt. Samtidigt som offret har möjlighet att få känna upprättelse för vad han eller hon har råkat ut för.

Min personliga åsikt är att det yttersta ansvaret ligger på föräldrarna till förövaren eller om det inte finns närvarande föräldrar, andra vuxna förebilder i barnets närhet. I hemmet präglas du av hur du kommer att bemöta andra människor i ditt sociala liv och även i arbetslivet. Det vi tidigare har kallat det sociala trycket. Däremot om det inte finns något hem att tala om för ett barn, så ska myndigheter och andra institutioner träda in i föräldrarskapets ställe.

Oavsett vems ansvar en offer-förövarsituation än är, så är det en grundförutsättning att allas olikheter värderas lika, utifrån varje enskild individs livssituation. Om så inte är fallet, kommer vi aldrig att nå en ökad frihet, där var och en har möjlighet att utveckla sig själv så till den grad att hela samhällssystemet utvecklas till ett bättre och välmående skyddsnät för så många som möjligt. Detta samtidigt som vi kan respektera varandra på ett värdigare sätt än vad vi faktiskt gör. Vi kan aldrig bli för toleranta mot varandra, istället ska vi se varandra som en tillgång och inte som ett hot!

Ett bra tips är att utgå från dig själv och fundera hur du själv vill bli behandlad. "Så som jag själv vill bli bemött, ska jag bemöta mina medmänniskor" - och det är definitivt inte genom att systematiskt kränka genom slag, sparkar och ord eller ignoration. Varken för min eller någon annan vinnings skull... Tänk på det!

Varför...

... tog han livet av åtta personer och sig själv på skolgården han en gång själv hade vistats på varje dag med sina klasskamrater - i klassrummet med lärare som inte förstod sig på ungdomarnas rastlöshet vid undervisningen?, på skolgården med sina klasskompisar som ständigt pratade om nästa fest som skulle äga rum hos någon av dem till helgen, och som han själv säkerligen inte var inbjuden till? Jag vet inte om vi någonsin får svar på den frågan, men uppmärksammas borde den verkligen göra.


Elevernas vardag fungerar ungefär som jag nämnt ovan - dock inte för ALLA elever. Det finns alltid outsiders i alla grupper av människor. En av dem var han som dödade nio personer inklusive sig själv i den finländska skolan förra onsdagen.

Problematiken kring elevernas vardag i skolan är så omfattande och vitt skilda, att ingen som inte själv har varit utsatt för ensamhet och annan utanförskap i skolan, nånsin kan sätta sig in i situationen. Alla har vi våra olikheter, fast vi till ytan vill vara så lika som möjligt - och dessutom verkar vara det också. Ingen tonåring vill avvika från mängden. De flesta skolungdomar gör allt i sin makt för att undvika det som är annorlunda. Det där som man inte får vara, för då är man ju en idiot... och inte mer värd än nivån på en tröskel. Men när ytterligheterna hos en sådan utsatt person som den finländske killen inte längre kan döljas, får vi tyvärr ibland uppleva händelser som denna.

Vad tänker en människa som helt kallt kliver in och bara skjuter och skjuter 69 skott mot människor, kända som okända i sin omgivning? Det kanske vi aldrig får svar på, men tankarna hos oss övriga går vitt isär hurvida ynglingen fattade mod, om man nu får säga så, att döda så iskallt men ändå så genomtänkt...

Min egen erfarenhet av skolan har två sidor. Den ena sidan kretsar kring tyska grammatiken som man skulle träna inför proven. När provet var färdigskrivet och resultatet kom veckan därpå, kunde jag alltid slappna av. Tyska som tillval var det roligaste ämne visste. Den andra sidan av min skoltid var ibland mycket jobbig och periodvis kaotisk inombords. Då kände jag att friheten var helt och hållet borta från mig.


Trots att jag många gånger pendlade mellan ensamhet och skratt i korridorerna, kan jag för mitt liv inte sätta mig in i den finska killens situation när han så kallt släckte livet på sina kamrater. Det jag däremot kan förstå, är om han kände bitterhet och hat mot sina skolkamrater som förmodligen inte gav honom utrymme att synas på ett mänskligt och positivt sätt.


Ingen människa som utpekas som annorlunda och får stämpeln därefter, kan någonsin leva upp till sina klasskamraters nivåer i popularitet och respektingivelse. De har aldrig fått chansen. Istället byggs det succesivt upp en mur mellan en själv och omgivningen, som med tiden inte går att riva ner. Det är sådant här som kan leda till självmord och eller andra förödande situationer.

Och här får vi aldrig blunda och tänka att det händer aldrig mig eller mina barn. Det är precis vad det kan göra och då kan det vara försent...

Ska det aldrig ta slut?

Så har det hänt igen. De politiska tragedierna tar aldrig slut för Reinfeldt. Inte heller för alliansen. Att ha så nära relation med en journalist som den moderate statssekreteraren Ulrika Schenström ändå hade med tv4-reporten Anders Philblad kan man tycka endel om. Men att dessutom vara onykter under sin arbetstid, som faktiskt Schenström var vid tillfället förra tisdagkvällen, visar på en oerhörd nonschalans gentemot de tunga arbetsuppgfiterna som skulle bära partiet och därmed alliansen vidare mot en ny valseger. Samtidigt som politikerföraktet inte har blivit mindre av en händelse som denna.

Det är med all rätta som det har riktats kritik mot Reinfeldts ledarskap, inte bara från oppositionen, utan även från allianspartierna. För det första så strider det mot alla regler, etiska som lagmässiga, att man inte förtär alkohol under sin tjänst, och jag antar att man tjänstgör om man har jour, trots att man inte alltid behöver rycka ut. För det andra så handlar det om trovärdighetens vara eller icke för Schenström själv, när hon nu får andra arbetsuppgifter. Men sist men inte minst sätts politikerföraktet på sin spets, efter fyra avhopp på drygt ett år för moderaterna. Det ska sägas att det inte endast är moderaterna som får stå till svars för sina tillkortakommanden. När vi gick till val i alliansens tecken, var det ju tänkt att vi skulle fortsätta den raka linjen för att behålla makten även 2010. Istället har vägen dit varit allt annat än rakt, trots att vi har fått fart på ekonomin bland annat genom ökat tryck på arbetsmarkanden.

Det som gör mig väldigt frustrerad, men dock inte förvånad, är makthavarnas sätt att hantera sina misstag. Det hade varit bättre att Reinfeldt direkt han fick höra att Schenström hade jour, hade gått ut och offentliggjort det som svar på alla journalisters frågor om Schenström verkligen var i tjänst denna tisdag kväll. Trovärdigheten hade med all säkerhet sjunkit ytterligare mot det moderata ledarskapet, men dock inte ända ner till tröskeln som det faktiskt nu har gjort.

Detta är en sak i hela ledet som är väldigt frustrerande. Nästa steg är att en sådan här händelse sätter stämpel på övriga politiker som verkligen driver frågor och arbetar både ideellt och på heltid. Vem tror på politiker och deras allierade i dagsläget? Ja, som sagt trovärdigheten för det politiska arbetet, som egentligen är att driva frågor och genomföra dem för människors bästa i vardagen, har enligt många verkligen sjunkit ända ner till tröskelnivå. Synd tycker jag, då jag och många med mig verkligen förstår hur viktigt det är att ett politiskt engagemang från som många som möjligt, för samhällets utveckling både på individnivå, men även i övrigt.

Min förhoppning är att inte detta ska lägga band för ett negativt synsätt varken på alliansregeringens politik eller på politiker överhuvudtaget. Tyvärr så kan vi nog inte undvika detta. Alliansregeringen kommer att få slita ont för det här, inte minst moderaterna. Det regeringen måste göra, är att i första hand i ett tidigt skede granska sina anställda inom de olika partierna. Detta för att slippa sådana här tramp i klaveret. Sedan måste de kämpa vidare med sakfrågor kopplat med ideologiska betingelser. Och det gör de väl bäst genom att lyfta fram de duktiga och engagerade politiker som fokuserar sig på sakfrågorna bland annat om hur samhället kan utvecklas och bli tryggare för varje enskild individ. Detta istället för att berusa sig på krogen - under arbetstid.

Borta bra men hemma bäst..!

Nyss hemkommen från huvudstaden, ja då är det ju så fantastiskt att komma hem! Det är nästan så att vår lilla gumma kysste golven när vi klev in i hallen. Helt fantastiskt hur små bebisar (jag kallar henne det fastän hon är över året) kan känna sådan skillnad på vad som är borta och hemma.

Jag tycker det är helt otroligt hur små barn kan ta intryck av det de befinner sig i för tillfället. Vår lilla gumma vill ju undersöka ALLT och då menar jag verkligen allt som finns i hennes omgivning. Rätt kul, men ganska jobbigt när man befinner sig på platser där hon hela tiden vill riva ner saker för att känna på vad det egentligen är för något...;-)

Som sagt, borta bra men hemma bäst!

Se barn som en investering - inte en belastning!

Vad är det som orsakar att så många barn i nära relationer misshandlas både psykiskt och fysiskt? Varför jag ställer frågan till mig själv men också till er övriga medborgare som läser detta, är att det enbart inte går att identifiera barnmisshandel med alkohol och andra droger. Det fick jag veta när jag och några till folkpartister besökte Stödcentrum i Sundsvall häromdagen. Mycket intressant, tycker jag.

Att alkohol och andra droger gör misshandeln hårdare och grövre, är väl ändå ingen nyhet och inte så konstigt. Men att attityderna till barn och unga många gånger inte är högre än tröskeln, när en vuxen använder våld som maktmedel för att styra sitt barn, det finns det ju inte ord för!!!

Inte sällan har vuxna som pryglar sina barn själva upplevt detta i sin barndom. Och då behöver ju föräldrarna inte använda alkolhol eller droger för att utföra detta fruktansvärda dåd som många barn råkar ut för.

Här kommer attityderna till barn och ungdomar fram, det vill säga att barn ska lyda, annars får de stryk. Men hjälper vi barnen att bli lydigare och mer väluppfostrade gentemot andra människor? Är det inte så istället att många barn som får psykiskt eller fysiskt bestraffning hemma blir kuvade eller utåtagerande i negativ riktning? Jag tror på de sistnämnda antagandena.

Jag kan bara se till mig själv som mor och relationen till min älskade dotter, hur känslig man kan bli när det gäller att visa vad som är rätt och fel. För varje gång som jag måste säga till henne kanske med höjd röst (nu tillhör det inte vardagen), så känns det jättejobbigt! Därför förstår jag inte för allt i världen hur känslokallt och kärlekslöst många föräldrar (van)vårdar sina barn.

Om det är så att attityder och maktbefogenhet bland många föräldrar är så stark, oavsett bakgrund, att man kan använda vilka metoder som helst för att få tyst på ungen, ja då har vi inte kommit långt i vår jämställdhet och lika värde för varje individ!

Våld föder våld brukar man säga. Och när det gäller barns rättigheter till ett värdigt liv och trygghet, så får de definitivt inte detta när så många föräldrar och andra vårdnadshavare brukar just våld på sina barn...

Nej, upp till kamp för att inte acceptera barnmisshandel!

Och gör det så alla hör och ser!

Tittade på Efter tio i morse med Malou von Sivers. Zoha Saket som var inbjuden gäst och berättade om sin flykt till Sverige utan sina föräldrar väckte orehörda tankar hos mig. Vilken kvinna som har gått vidare med sig själv så som hon berättade! Hon gav mig verkligen kraft att ytterligare planera för den resa tillbaks till mitt hemland Péru som jag länge har funderat över. Jag själv kom till Sverige när jag var knappt året gammalt. Jag blev adopterad av svenska föräldrar.

Oavsett vilken ålder man är när man en gång i sitt liv bryter upp det förflutna, så kommer det ikapp en förr eller senare. Tankar kommer och går till och från under årens lopp. Varför kom jag hit? Ville inte min mamma och pappa ha mig, eller vad hände med dem när jordbävningen var ett faktum? Hur hade mitt liv sett ut om jag inte kom hit? Det är tankar som jag faktiskt aldrig kan släppa. Vad gör man när sina klasskamrater frågar "man de är ju inte dina riktiga föräldrar, eller?" Jo men det är de ju, tänkte jag argt första gången. Det var som att jag slog ifrån mig tanken på att någon annan än mamma och pappa i Sörberge skulle vara mina riktiga föräldrar. Idag kan jag hantera situationen och frågorna på ett helt annat sätt. Dels med tanke på åldern och erfarenheter som man får som vuxen. Men även för att man får ta del av andra människors livsöden, bland annat som i fallet Zoha Sakets upplevelser.

Attityderna till adopterade människor från ickeeuropeiska länder verkar vara tudelad. Å ena sidan finns det människor som förväntar sig att vi adopterade ska vara som vilken annan svensk som helst. Spelar ingen roll att vi har kolsvart hår och bruna ögon. Å andra sidan finns det människor som förväntar sig att vi adopterade inte är som andra svenskar. Därför att vi är ju svarthåriga och brunögda. Då är det betydelselöst att vi talar allt från inbiten norrländska till skånedialekt. Samtidigt som vi går ut och festar på krogen eller äter surströmming på klassiskt vis. Inte konstigt att många av oss adopterade själva blir kluvna och ibland inte vet var vi hör hemma.

Mina funderingar kring mitt ursprung har legat på sparlåga under några år, men just nu funderar jag som jag nog aldrig tidigare har gjort. Ändå har jag en underbar dotter som ger mig trygghet och ro i min vardag. Det är nog dags att göra ett besök på barnhemmet jag en gång bodde på i Lima. Då kanske jag kan få svar på i allafall några frågor som hela tiden finns hos mig i dagsläget. Den som väntar får se!

Frihet i det tysta

Ännu en dag med vackert väder och fortfarande barnledig med min lilla dotter. Nu när ledigheten börjar gå mot sitt slut, får jag ibland panikkänslor. För var dag som går, får jag mer och mer kontakt och respons från mitt lilla hjärta som med sina snabba steg springar fortare och fortare. Därför vill jag inte lämna barnledigheten.

När vi promenerar i skogen varje eftermiddag efter att ha ätit mellis, funderar jag in i det yttersta vad min lilla gumma tänker på - när hon pekar med pekfingret och bubblar ut sitt budskap som jag varje gång försöker att tyda. Det är inte enkelt, men när ord som boll och lampa kommer varje dag, vet jag att det snart kommer fler ord av betydelse både för mig och henne.

Samtidigt som tankarna kring gummans existens, är det en otrolig frihet att promenera bland höstlöven i det tysta. Det var längesen jag kände en sådan frihet som jag faktiskt gör nu när vi tar långa eftermiddagspromenader. Ingen mobiltelefon, ingen radio eller teve som går utan att någon varken lyssnar eller tittar på. Bara vinden som svalkar löven som lägger sig som en färgglad matta längs kanterna på stigen jag går på.

Som sagt det är bara drygt två månader kvar till barnledigheten tar slut och jag kommer att njuta varje sekund som är kvar, med min älskade gumma och bland trädens vackra färger i skogen.

Äntligen har jag hittat hit! Efter många funderingar om det överhuvudtaget skulle vara någon idé att lägga in mig i detta forum, med tanke på tid som faktiskt är individens största fiende numera, insåg jag att idén ändå inte skulle vara helt bortkastad.

Vad som fick mig att skapa denna blogg, var till stor del att jag vill uttrycka mina funderingar och åsikter kring de barn och ungdomar som hamnar i utsatta situationer - osynliggjorda. Det är ju inte alltid de barn som syns, hörs och bråkar mest, som mår sämst.

Jag kan bara ta delar av min egen uppväxt som exempel. Tyst som jag ofta var, så var det många gånger tacksamt att hacka på en sådan som jag. Speciellt på rasterna. Det anser jag är ett exempel på ett barns utsatthet i skolan. Precis som de barn som far illa i hemmen av olika anledningar.

Med anledning av mina erfarenheter under skolans tid, vill jag därför bekräfta att de tysta barnen inte alltid mår så bra som många tror. Att vi måste lyssna mer till vad de har att säga, i allafall till de barn som vågar öppna sina tankar och känslor över vad de utsätts för dagligen.

Jag återkommer med fler tankar och synpunkter på barns rättigheter till ett tryggt och värdigt liv.