Tittade på Efter tio i morse med Malou von Sivers. Zoha Saket som var inbjuden gäst och berättade om sin flykt till Sverige utan sina föräldrar väckte orehörda tankar hos mig. Vilken kvinna som har gått vidare med sig själv så som hon berättade! Hon gav mig verkligen kraft att ytterligare planera för den resa tillbaks till mitt hemland Péru som jag länge har funderat över. Jag själv kom till Sverige när jag var knappt året gammalt. Jag blev adopterad av svenska föräldrar.

Oavsett vilken ålder man är när man en gång i sitt liv bryter upp det förflutna, så kommer det ikapp en förr eller senare. Tankar kommer och går till och från under årens lopp. Varför kom jag hit? Ville inte min mamma och pappa ha mig, eller vad hände med dem när jordbävningen var ett faktum? Hur hade mitt liv sett ut om jag inte kom hit? Det är tankar som jag faktiskt aldrig kan släppa. Vad gör man när sina klasskamrater frågar "man de är ju inte dina riktiga föräldrar, eller?" Jo men det är de ju, tänkte jag argt första gången. Det var som att jag slog ifrån mig tanken på att någon annan än mamma och pappa i Sörberge skulle vara mina riktiga föräldrar. Idag kan jag hantera situationen och frågorna på ett helt annat sätt. Dels med tanke på åldern och erfarenheter som man får som vuxen. Men även för att man får ta del av andra människors livsöden, bland annat som i fallet Zoha Sakets upplevelser.

Attityderna till adopterade människor från ickeeuropeiska länder verkar vara tudelad. Å ena sidan finns det människor som förväntar sig att vi adopterade ska vara som vilken annan svensk som helst. Spelar ingen roll att vi har kolsvart hår och bruna ögon. Å andra sidan finns det människor som förväntar sig att vi adopterade inte är som andra svenskar. Därför att vi är ju svarthåriga och brunögda. Då är det betydelselöst att vi talar allt från inbiten norrländska till skånedialekt. Samtidigt som vi går ut och festar på krogen eller äter surströmming på klassiskt vis. Inte konstigt att många av oss adopterade själva blir kluvna och ibland inte vet var vi hör hemma.

Mina funderingar kring mitt ursprung har legat på sparlåga under några år, men just nu funderar jag som jag nog aldrig tidigare har gjort. Ändå har jag en underbar dotter som ger mig trygghet och ro i min vardag. Det är nog dags att göra ett besök på barnhemmet jag en gång bodde på i Lima. Då kanske jag kan få svar på i allafall några frågor som hela tiden finns hos mig i dagsläget. Den som väntar får se!