Vi behöver ändrade attityder

Det är mycket tragiskt och anmärkningsvärt att Sverige har lagar som orsakar att ett litet barn är tvunget att skiljas från sina föräldrar, på grund av hur utformningen är i utlänningslagen gällande regler för verkställighet som ska följas. Det skriver idag Maria Lilja, (fp).

Fortfarande står beslutet fast att lille Emil drygt ett år gammal, boende på Midälvavägen i Sundsvall, måste skiljas från sin mor Zyna och sina två halvsyskon Rosa och Murad, då de ska skickas tillbaka till sitt hemland i Kazakstan. Detta har vi kunnat läsa i Sundsvalls Tidning under våren som varit.

Det är mycket tragiskt och anmärkningsvärt att Sverige har lagar som orsakar att ett litet barn är tvunget att skiljas från sina föräldrar, på grund av hur utformningen är i utlänningslagen gällande regler för verkställighet som ska följas. Istället är Emils syskon och hans mor tvungna att återvända till sitt hemland Kazakstan och på nytt söka uppehållstillstånd i Sverige. Även fast denna möjlighet finns för de asylsökandena, så borde det vara centralt ur ett barnperspektiv att i första hand se vad Emils syskon och mor kommer att möta i sitt forna hemland. Tortyr och polisvåld främst mot kurder i Kazakstan tillhör vardagen, enligt svenska Amnesty. Inte minst för Emil själv kommer detta att innebära fruktansvärda minnen och upplevelser som med all säkerhet leder till psykisk ohälsa framöver.

Eftersom forskning har visat hur livsavgörande samspelet är mellan små barn och föräldrar, strider detta beslut mot allt vad rätten till ett värdigt liv är och att man i första hand ser till barnets bästa. I Sverige går forskning verkligen framåt och vi ser förändring och utveckling på många områden. Jag hoppas och tror att så även ska ske inom ramen för mänskliga rättigheter, där barnens tillvaro och trygghet är avgörande för deras framtida livssituation.

Emils syskon Rosa och Murad har båda acklimatiserat in sig mycket väl i det svenska samhället, med utbildning, kamrater och fritidsintressen. En utvisning för dem skulle naturligtvis innebära upprivenhet från sin trygghet här i Sverige, med vänner och möjlighet till arbeten efter studierna, till en helt oviss framtid där tragiska minnen återupplivas och kanske görs till verklighet igen.

Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson ska enligt uppgifter ha utlovat en översyn för en möjlig förändring i lagtexten, som skulle innebära att en asylsökande person inte ska behöva åka tillbaks till sitt hemland för att återigen söka uppehållstillstånd i det nya landet. Om detta nu sker inom inte en allt för lång framtid, så kanske Emils och hans familj kan se ett ljus i allt mörker – genom att få leva som vilken familj som helst med rätten till ett värdigt liv.

Med dessa ord hoppas jag att vi får se ett arbete för förändring, främst juridiskt men även attitydmässigt, som går i riktning mot vad som är för barnet bästa, inte bara på papper, utan även i verkligheten.

Vem får vara med?

Slagordet att "Alla ska med" rimmar inte sällan helt felaktigt med förslaget att hälften av kuratortjänsterna vid grundskolorna i Sundsvall ska försvinna inför höstterminen.

Något motsägelsefullt kan det dock sägas vara, när larmrapporter från BRIS visar att allt fler unga flickor mår sämre och sämre och att flertalet av dem skär sig - samtidigt som många skolor i Sverige har skurit ner på elevhälsovården på ungdomarnas bekostnad.

Ur ett ideologiskt perspektiv ser jag det som ett avstånd från demokratin, den demokratiska grundvärdering att alla är lika mycket värda och har samma fullständiga rättigheter som skyldigheter, oavsett bakgrund. Vilket betyder att bevara rättigheten för varje barn och ungdom att ges stöd när de är i behov av det genom att ha en kurator i varje skola.

Den föråldrade skollag som ligger till grund för barns rättigheter på sin arbetsplats är sedan 1800-talet och kan knappast med fördel sägas vara representabel för skoleleverna idag. Om det träder i kraft en ny skollag 2010, skulle Sundsvalls skolor, med kommunens nu ogenomtänkta förslag, vara tvungna att bygga upp den då sönderfallna verksamhet. Då är det med största sannolikhet en minimal chans att uppnå sitt eget mål att ha landets bästa elevvård.

För att återupprätta demokratin i skolan, bland elever, lärare och övrig skolpersonal, behövs skollagen ses över. Men inte minst är det attityder och människors satta värde på barn och ungdomars vardagssituation som präglar diskussionerna om hur vi ska arbeta med skolelevernas hälsa och för en tryggare skolmiljö.

Min dotter är nu snart två år, och om några år ska även hon sätta sig i skolbänken. Frågan är vilken trygghet, eller kanske otrygghet, min dotter kommer att möta på sin arbetsplats. Det beror ju förstås på oss vuxna och vår grad av värdering till alla barn och ungdomars välmående i och kring skolan.

Äntligen..!

Första dagen på det nya jobbet. Efter nästa två års barnledighet inklusive jobbsökande de senaste tre månaderna, så har jag äntligen fått ett jobb som jag tror jag kommer att trivas med. Verkar även vara jättetrevliga medarbetare, med lite varierande arbetsuppgifter som väntar. Jättekul!

Det är alltid en hel del förväntningar och funderingar kring det nya arbetslivet som percis har startat, oavsett fast jag alltid försöker tänka att det blir som det blir och det kan aldrig bli mer eller mindre än vad jag själv gör det till. Eller hur? För så är det väl?

I morgon är det dag nummer två och då ska vi hålla till i våra ordinarie lokaler, som dessutom är nya för oss och företaget. Ytterligare något att se fram emot med en intressant utbildning som ska hållas för oss som är nya i branschen.

Den som väntar på något gott..!

Väljer jag rätt?

Att det är brist på studievägledare i de svenska skolorna är det ingen tvekan om. Vi kan läsa i söndagens Sundsvalls Tidning att Jan Björklund (fp) tänker satsa mer resurser på studievägledare i skolorna. Ett mycket konkret och bra förslag, som egentligen aldrig skulle ha reducerats från Sveriges skolor, enligt min mening.


Jag minns när jag själv gick på högstadiet i åttonde klass, då det var dags att göra ett provval inför det framtida gymnasielinjen som det hette då. Mina ambitioner var ganska höga vill jag minnas. Jag skulle göra allt för att komma ifrån det jobbiga högstadiet, och därmed se fram emot en linje som jag verkligen var intresserad av att läsa. Mina ambitioner om att läsa många språk och historia, visade sig vara fel vid denna tidpunkt i livet.

Vi hade en studievägledare på vår högstadieskola och jag minns att jag tycket mycket om att sitta och prata med honom om hur framtiden i gymnasiet kunde se ut för mig. För mig var han guld värd, då han ledde mig in på rätt spår under den perioden, genom att få mig att ändra inriktning till gymnasiet från en treårig teoretisk humanistisk linje, till en yrkesinriktad linje med distributions- och kontorskunskap, där det ingick praktik två dagar i veckan andra läsåret. Sedan fick jag läsa in tredje året på gymnasiet på komvux, med anledning av att jag i ett senare skede hade funderingar och ambitioner att läsa vidare på högskola eller universitet.

Det kan inte vara möjligt att klassföreståndare och lärare ska bära det avgörande ansvar som en studievägledare har, som det faktiskt är för varje enskild elevs framtid. Det handlar både om knapphändig tid och brist på resurser och kunskap i just detta område. Det skulle inte heller vara angenämnt att studievägledare tog på sig rollen om lärare och klassföretståndare, med allt vad det innebär utöver den reella undervisningen.


Med detta vill jag återkoppla idén som folkpartiets Jan Björklund har, om att studievägledarna bär på en nyckelroll i den svenska skolan, på såväl kommunala som friskolor, som inte är att förkasta. Bland annat gemom att vägleda varje elev in på rätt spår, speciellt när det i dagsläget är ett ganska stort gap mellan vilka önskemål elever har och vilka arbetens som finns.

Vi gör oss själva en björntjänst om vi inte tar studievägledarnas roll i skolan på allvar, och inte minst mot våra barn och ungdomar som har hela sin framtid för sig. Om vi reducerar studievägledare i skolorna, eller helt och hållet tar bort dem, så ställs ju varje enskild elevs framtid i gymnasiet och ut i arbetslivet på sin spets, då de inte får den proffessionella hjälp som en studievägledare verkligen kan ge när de verkligen behöver. Istället riskerar vi att alltfler elever väljer fel utbildning och inriktning i sina yrkesliv, som de senare får ändra inriktning på genom komvux och liknande.

Jag hoppas och tror att Björklund (fp) verkligen ser varje enskild elevs behov och preferenser som högsta prioritet genom detta nedskrivna förslag. Bland annat genom konkreta förslag på hur det ska satsas på fler studievägledare.

Inte en dag för tidigt

Möte nummer två om att få ett ungdomens hus i centrala Sundsvall, med politiker och tjänstemän, men inte minst ett tiotal fantastiska ungdomar som verkligen vill se en förändring i sina liv, ägde rum för ett par veckor sedan. Med fanns även en del av den styrande majoriteten i Sundsvall. I allafall så bestämdes det att man ska kolla upp med Pipelines ledning om deras lokaler som till stor del står tomma dagtid kan vara tillgänligt för ungdomarna. Vid sidan om detta arbetas det på kommunnivå med en förstudie om ett eventuellt ungdomens hus i Sundsvall.

Det man kan fundera över, är om skolans system är tillräckligt öppet och individanpassat efter eleverna och deras situationer. Något som man borde beakta långt ner i åldrarna, innan barn och ungdomar har skapat sig en identitet med något som inte är av det bättre slaget...

Vi hoppas på att se en förändring så fort som möjligt för de här ungdomarna - och för kommande generationer på sikt. Det är inte en dag för tidigt att det händer något för de unga.

Våldets olika ansikten

Kunskap är sunt, men vem bestämmer? En studie visar att mellan åren 1400 och fram till 2000, har forskning kring våldets olika ansikten dominerats av män. Endast på slutet av 1990-talet har enstaka kvinnliga proffessorer lyfts fram.

För mig speglar bland annat detta verkligheten av våldets dilemman och visar på vilka attityder som faktiskt styr maktförhållandena mellan de olika könen.

Under seminariet om våldets olika ansikten på internationella kvinnodagen i Stadshuset den 8 mars i Sundsvall, fick vi ta del av synen kring våldets olika karaktärer där någon förvandlas till något, ofta mellan man och kvinna - men även i samkönade relationer.


Men vad är det då som driver en människa att utöva negativ makt mot någon annan? Enligt seminarieledaren är negativ maktutövande och förhållningssättet till våld könsrelaterat. Exempelvis att pojkar som blir mobbade i skolan inte ska lära sig att ta stryk, utan istället svara med samma mynt tillbaks. Flickor däremot ska vara mer ursäktande och vika undan när våldet är framme istället för att ta för sig.

Min reflektion kring detta är att visst ligger det något i det resonemang som seminarieledaren Carin Holmberg lyfte fram. Dock vill jag lägga till att det finns andra aspekter med i det hela. Med anledning av vår strävan efter ett mer jämlikt samhälle mellan könen, så tycker jag mig ha erfarit att våld och hot även existerar mellan samma kön och samma åldrar. Med detta menar jag inte endast i de relationer där det rör sig om homosexualitet, utan även mellan klasskamrater och människor man känner i allmänhet som man ogillar av olika anledningar.

Nu säger jag inte att det är dåligt att vi strävar efter ett jämlikare samhälle. Som liberal anser jag att det är något av de viktigaste områden att ta upp för diskussion och för en bättre värld. Vi har mycket att jobba på i detta ämne. Vad jag menar är att strävan efter jämlikhet bör inte ske på bekostnad av någon annan.

Författaren Carol Adams säger att vi och dem-tänkandet öppnar för förtryck. Jag är helt och hållen benägen att instämma. Ett konkret exempel är när man möter en människa med en helt annan bakgrund än en själv. Det kan vara någon som har föräldrar i äldre ålder än de andra barnens föräldrar. Men i det stora hela tycker jag mig se och höra att det rör sig om när man möter människor från andra länder - och dessutom när man är i grupp.

Här vill jag komma till att likheter ter sig olika i olika skeden i livet. Unga människor, skolelever och ungdomar har en högre tendens att känna sig tvungna att vara lika varandra främst inom gruppen för att kunna utvecklas än andra grupper i samhället. Det kallas jämlikhet. Jag kallar det ojämlikhet.

Människors våld kan aldrig förklaras med olika argument anser jag. Däremot kan det finnas förklaringar till varför någon gör si eller så men det är aldrig någon ursäkt. För att kunna utsätta någon för våld och hot, måste personen i fråga ha förmågan att omdefiniera någon till något som inte har något existensberättigade, som i sin tur leder till ett objekt och senare till en främlig.

Så frågan är hur samhällets struktur skapar våra maktförhållanden. En struktur blir till vad en enskild individ gör och säger, genom att göra någon till något.

Vem lyssnar till de unga?

Ett Ungdomens Hus är i starkt behov i centrala Sundsvall - i allafall en träffpunkt att vara på!

Vid ett möte med några få politiker och tjänstemän men flertalet ungdomar på Bildens Hus i Sundsvall häromkvällen, uppmärksammades detta med att dessa ungdomar verkligen nådde fram med sitt budskap om att något måste göras för dem.

I dagsläget är det mellan 100 till 120 ungdomar som varje dag vistas vid Navet i centrala Sundsvall. Ungdomarna själva har länge insett att detta inte är hållbart i längden - att varje dag ta del av både alkoholisters och knarkares vardag...

Poängen med mötet var att ungdomarna lyfte fram att det inte är flera saker som biljardbord, pingisbord, tv-apparater eller datorer som behövs. Istället är det en lokal eller någon annan form av träffpunkt att kunna umgås i som är det primära. Även att det finns någon vuxen tillgänglig som exempelvis kan bistå med att stå i en kiosk för försäljning av godis etc, skulle vara önskvärt.

En av ungdomarna tog upp att hon och hennes kamrater inte ville vara på fritidsgården där de bor, med anledning av att det är så mycket invandrare där. Detta visar på att vuxenvärldens attityder mot det som är annorlunda, i första hand måste förändras för att barn och ungdomar också ska förstå att det inte är så konstigt med människor från andra länder - som dessutom vill vara som svenskarna. Men detta tar lång tid, kanske generationer, innan vi kan se en generell förändring mot det bättre i frågan.

Min slutsats av mötet, var att det i mångt och mycket handlar om vuxnas attityder till vad de unga individerna har för åsikter och preferenser. Det är viktigt att vi i första hand lyssnar till vad de unga har att säga, istället för att gräva ner oss i den byråkratiska pappersvärlden som vi faktiskt gör i Sverige idag.

Jag tycker att det är jätteintressant och givande att lyssna till vad ungdomarna i vår kommun har att säga, vad de vill och hur de ser på framtiden. De har så mycket att ge och därför är det viktigt att vi politiker lyssnar och tar till oss deras önsemål.

Med hopp om en ökad integration, ser jag fram emot nästkommande möte med dessa ungdomar och hoppas att då få se någon av de styrande politikerna på plats!

Vad händer med barnen?

Barn som bevittnar våld i nära relationer har sedan 2006 blivit berättigade till ersättning av Brottsoffermyndigheten, om det leder till en fällande dom vill säga.

I Sundsvallsområdet är det endast ett barn med dessa erfarenheter som under förra året fick ersättning. Men minst sex ansökningar kom under denna period in till myndigheten.

På dagens fullmäktige kunde inte socialnämnden svara på varför så få barn i Sundsvall får ersättning i förhållande till de som ansöker om det.

Eftersom det är lagar som styr ersättningsnivån för barnen, är det också oerhört viktigt att polis och åklagare skriver ner i sina underlag när det finns barn med vid misshandelstillfällena. Detta skulle underlätta arbetet även för socialtjänsten.

Jag hoppas och tror att de styrande politikerna verkligen ser det som en utmaning, att med andra aktörer i kommunen verka för att så många utsatta barn som möjlligt ska kompenseras för det fruktansvärda våld som de faktiskt råkar ut för.

Barn ska ses som en investering - de är ju vår framtid!

En fantastisk vissångerska!

Det var så att håren reste sig när Annika Östman-Eriksson intog Edith Piafs så starka och inlevelserika scen på Kulturmagasinet idag. Vad mer kan man önska som avslutning på veckan, än att få lyssna till Piafs sorliga men kärleksfulla visor?

Trots att jag har sett filmen och läst Piafs självbiografi, som hennes halvsyster har memorerat, så fick söndagens föreställning mig att känna som att jag hade den lilla sparven Piaf levande framför mig. Det får jag tacka den fantastiska Annika Östman-Eriksson för, som lyfte fram Piafs visor på ett bedårande sätt. Det franska språket och hennes inlevelse i berättelsen om Piafs tragiska och självdestruktiva liv ingav tillsammans med hennes visor ett i särklass proffessionellt nummer av den lilla sparven.

Att ständigt förlora det man har så kär eller det man känner trygghet för, är näst intill ofattbart att förstå. Sådana gånger inser jag att jag och många med mig har det väldigt bra. Därför säger jag som Edith Piaf, "kärlek kan vara evig, om man bara vill". Man vet vad man har, men inte vad man får.

Att livet från vaggan till graven ter sig så intensivt och självdestruktivt, men ändå med på ett charmigt sätt, får publiken att verkligen tycka om och känna en stark empati och kärlek till den lilla sparven från Parìs. Så mycket att tårarna rinner ner för kinderna men med ett leende på läpparna.

Det enda jag saknade i den fantastiska berättelse om Edith Piaf, var hennes tid som artonåring, då hon begravde sin tvååriga dotter, som dog av sviterna av en hjärnhinneinflammation. Ändå gick Edith Piaf vidare i livet som sångerska som om ingenting hade hänt. Detta utifrån Piafs halvsyster i boken om hennes liv.

Men på den korta tid som Annika Östman-Eriksson hade att lyfta Piaf så bra som hon gjorde, var helt outstanding och ingenting annat!

Vi måste göra mer!

Inslaget i kvällens aktuellt om att modern till den 16-åriga flickas kamp mot sin brors kontrollbehov i Fosie utanför Malmö, förgäves har kontaktat socialtjänsten i kommunen. Istället ledde det till flickans död.

Det är under all kritik! I ett så välutvecklat land som Sverige, med så mycket välutbildat folk och ett informationsflöde på hög nivå, är det besynnerligt och inte alls okränkbart att förbise det larm som modern till den döda flickan faktiskt har gjort.

Är det verkligen rimligt att okunskapen är så pass omfattande hos många socialsekreterare om just hedersbrott, att man som hanläggare inom detta område drar sig för att söka hjälp på högre instans? Här behövs verkligen resurser i många led. Det är inte rimligt att handläggare inom socialtjänsten ska behöva åta sig ärenden som de inte kan utreda för behandling på ett värdigt sätt.

Det som behövs göras för en bättre och tryggare socialtjänst för flertalet av unga utsatta flickor, är bland annat att det inom socionomutbildningen får ta del och lära av vad hederrelaterade brott är, vilka konsekvenser det får och vad man kan göra åt det.

Men det allra viktigaste är att lyssna till hur de utsatta flickorna har det när de ropar på hjälp!

Det finns så mycket att göra och så mycket som vi behöver lära oss om varandras traditioner och kulturer. Dock ska inte hederrelaterat brott accepteras i Sverige bara för att personerna i fråga kommer från annan kultur. Hedersbrott är ingen kultur anser jag...

Realistiskt eller rasistiskt?

Ja vad ska man säga om tragedin i Hermodsdal häromveckan? Oavsett om dödsorsaken av den 16-åriga flickan var hedersrelaterat eller ej, så är det en oerhörd tragedi att det återigen är en ung människa som mister livet så ofattbart som denna händelse har visat.

Anklagelserna haglar nog tätt nu igen mot invandrarnas existens i Sverige, om det verkligen visar sig att det är ett hedersrelaterat mord eller dråp. Om detta kan man säga mycket. Något så fruktansvärt! Ja, jag är benägen att hålla med...

Men vi ska komma ihåg att misshandel och våld som även leder till döden inom familjen, inte enbart vilar på invandrarfamiljernas handlingar. Mörkertalet bland infödda svenssons är större än man tror och personligen anser jag att oavsett orsak till våldshandling inom familjen, så grundar sig sådant här på ett maktbehov hos förövaren.

Jag försvarar definititivt inte hedersrelaterat brott, utan jag anser att lever och verkar man i ett land, så bör lagen styra såväl för de utlandsfödda som för infödda svenskar. Så gäller även för svenskar som lever i ett främmande land.

Det jag i första hand vill få fram, är att vi andra som hör och ser vad som händer med de här unga flickorna, måste visa att vi verkligen stödjer dem. Myndigheter som socialtjänst och i skolans värld, bör få ännu mer insyn i vad begrepp som hedersrelaterat våld innebär och vilka konsekvenser sådana handlingar får.

Något annat som är värt att lyfta fram, är som jag ovan nämnt, att det faktiskt inte bara är bland utlandsfödda som våld i hemmet sker. Detta lyfts dock inte fram i medierna på samma sätt som när det gäller invandrare. Inte undra på att främlingsfientligheten ökar, då våra makthavares kunskaper om andra människor är alltför knapphändiga. Inte undra på att ett flertal av svenskarna med avsky uttrycker "skicka hem dem där de kommer ifrån"när de hör eller läser i tidningen att ytterligare en flicka har ramlat ner från familjens balkong.

Vi har mycket att lära och lyssna på de här utsatta flickornas upplevelser. Vi måste ta dem till oss, inte stöta bort dem!

Det bjöds verkligen på Cabaret!

Besökte premiärföreställningen Cabaret igår kväll. Vilket fantastisk skådespeleri i denna så djupa och gripande berättelse under 30-talets Berlin! Jag tänkte för mig själv när föreställningen hade börjat, att "åh här är det bara att lyssna till härlig musik och sång". Men så var inte fallet. Den politiska förankringen i föreställningen kom över mig när den judiske frukthandlaren Schultz försöker att gifta sig med Fräulein Schneider, och hon till sin förskräckelse inser att hon kommer att tappa tillståndet att hyra ut rum om hon gifter si gmed en jude. Något som både faschinerade mig, men samtidigt skrämde mig under föreställningens gång, var att se hur människorna följsamt verkade leva under nazisternas maktövertagande. Men kanske var den tragiska berättelsen om människornas intolleranta nivå mot varandra, som gjorde föreställningen så fantasktisk bra tillsammans med den enorma musiken och skådespeleri bland artisterna. En enorm föreställning såhär på självaste premiärdagen!

Ingen är den andre lik

Har just varit på kurs i liberal ideologi. Det ideologiska resonemanget tycks jag aldrig tröttna på, trots tidigare kurser i ämnet - speciellt det liberala.

Det som faschinerar mig på den politisk-ideologiska arenan, är att renodlade ideologier i mångt och mycket inte går att till hundra procent tillämpa i verkligheten. Då stannar världen. Men det gör däremot den liberala ideologin. Alla människor kan inte äga lika mycket eller lika lite på samma villkor. Alla människor kan inte studera lika länge med samma ämnen för att vara behörig till akademiska studier.

Vi är inget kollektiv, vi är indivier!

Jag tror att vi alla mer eller mindre har en inbygd vision om något som var och en av oss vill göra med vårt liv för att utvecklas och bli ännu duktigare på just detta. Låt oss då göra det! Samtidigt bidrar vi ju till att samhället i sin helhet utvecklas, bland annat genom ökat företagande, flexiblare skolmiljö och en öppnare och ett mer positiv attityd gentemot människor från andra länder. Detta genom våra kunskaper och drifter som vi människor faktiskt bär på.

Bevisligen har den liberala ideologin segrat - även i verkligheten..!