En fantastisk vissångerska!

Det var så att håren reste sig när Annika Östman-Eriksson intog Edith Piafs så starka och inlevelserika scen på Kulturmagasinet idag. Vad mer kan man önska som avslutning på veckan, än att få lyssna till Piafs sorliga men kärleksfulla visor?

Trots att jag har sett filmen och läst Piafs självbiografi, som hennes halvsyster har memorerat, så fick söndagens föreställning mig att känna som att jag hade den lilla sparven Piaf levande framför mig. Det får jag tacka den fantastiska Annika Östman-Eriksson för, som lyfte fram Piafs visor på ett bedårande sätt. Det franska språket och hennes inlevelse i berättelsen om Piafs tragiska och självdestruktiva liv ingav tillsammans med hennes visor ett i särklass proffessionellt nummer av den lilla sparven.

Att ständigt förlora det man har så kär eller det man känner trygghet för, är näst intill ofattbart att förstå. Sådana gånger inser jag att jag och många med mig har det väldigt bra. Därför säger jag som Edith Piaf, "kärlek kan vara evig, om man bara vill". Man vet vad man har, men inte vad man får.

Att livet från vaggan till graven ter sig så intensivt och självdestruktivt, men ändå med på ett charmigt sätt, får publiken att verkligen tycka om och känna en stark empati och kärlek till den lilla sparven från Parìs. Så mycket att tårarna rinner ner för kinderna men med ett leende på läpparna.

Det enda jag saknade i den fantastiska berättelse om Edith Piaf, var hennes tid som artonåring, då hon begravde sin tvååriga dotter, som dog av sviterna av en hjärnhinneinflammation. Ändå gick Edith Piaf vidare i livet som sångerska som om ingenting hade hänt. Detta utifrån Piafs halvsyster i boken om hennes liv.

Men på den korta tid som Annika Östman-Eriksson hade att lyfta Piaf så bra som hon gjorde, var helt outstanding och ingenting annat!