Varför...

... tog han livet av åtta personer och sig själv på skolgården han en gång själv hade vistats på varje dag med sina klasskamrater - i klassrummet med lärare som inte förstod sig på ungdomarnas rastlöshet vid undervisningen?, på skolgården med sina klasskompisar som ständigt pratade om nästa fest som skulle äga rum hos någon av dem till helgen, och som han själv säkerligen inte var inbjuden till? Jag vet inte om vi någonsin får svar på den frågan, men uppmärksammas borde den verkligen göra.


Elevernas vardag fungerar ungefär som jag nämnt ovan - dock inte för ALLA elever. Det finns alltid outsiders i alla grupper av människor. En av dem var han som dödade nio personer inklusive sig själv i den finländska skolan förra onsdagen.

Problematiken kring elevernas vardag i skolan är så omfattande och vitt skilda, att ingen som inte själv har varit utsatt för ensamhet och annan utanförskap i skolan, nånsin kan sätta sig in i situationen. Alla har vi våra olikheter, fast vi till ytan vill vara så lika som möjligt - och dessutom verkar vara det också. Ingen tonåring vill avvika från mängden. De flesta skolungdomar gör allt i sin makt för att undvika det som är annorlunda. Det där som man inte får vara, för då är man ju en idiot... och inte mer värd än nivån på en tröskel. Men när ytterligheterna hos en sådan utsatt person som den finländske killen inte längre kan döljas, får vi tyvärr ibland uppleva händelser som denna.

Vad tänker en människa som helt kallt kliver in och bara skjuter och skjuter 69 skott mot människor, kända som okända i sin omgivning? Det kanske vi aldrig får svar på, men tankarna hos oss övriga går vitt isär hurvida ynglingen fattade mod, om man nu får säga så, att döda så iskallt men ändå så genomtänkt...

Min egen erfarenhet av skolan har två sidor. Den ena sidan kretsar kring tyska grammatiken som man skulle träna inför proven. När provet var färdigskrivet och resultatet kom veckan därpå, kunde jag alltid slappna av. Tyska som tillval var det roligaste ämne visste. Den andra sidan av min skoltid var ibland mycket jobbig och periodvis kaotisk inombords. Då kände jag att friheten var helt och hållet borta från mig.


Trots att jag många gånger pendlade mellan ensamhet och skratt i korridorerna, kan jag för mitt liv inte sätta mig in i den finska killens situation när han så kallt släckte livet på sina kamrater. Det jag däremot kan förstå, är om han kände bitterhet och hat mot sina skolkamrater som förmodligen inte gav honom utrymme att synas på ett mänskligt och positivt sätt.


Ingen människa som utpekas som annorlunda och får stämpeln därefter, kan någonsin leva upp till sina klasskamraters nivåer i popularitet och respektingivelse. De har aldrig fått chansen. Istället byggs det succesivt upp en mur mellan en själv och omgivningen, som med tiden inte går att riva ner. Det är sådant här som kan leda till självmord och eller andra förödande situationer.

Och här får vi aldrig blunda och tänka att det händer aldrig mig eller mina barn. Det är precis vad det kan göra och då kan det vara försent...